Har föräldrar alltid dåligt samvete?

Jag minns att jag läste och hörde andra föräldrar säga att man alltid bär på ett dåligt samvete gentemot sina barn. Redan innan jag själv blev förälder. Jag förstod inte då — hur mycket jag än försökte. Men nu… My oh my.

I natt var en sån där vargtimme som aldrig riktigt tog slut. Med tankar som snurrade, oro som kom och gick. För det här med att uppfostra små människor… är det inte det svåraste som finns?

Hur man än gör så undrar man hela tiden: gör jag rätt? Eller kommer de ligga i en terapisoffa om 20 år och prata om sin jobbiga barndom? Är jag för hård när jag blir arg? Eller för slapp när jag låter saker passera? Kommer de klara sig utan gränser — eller gå sönder av för många?

Är jag för trött? För tjatig? För lat? För mycket?

Som tur är känns det mesta alltid lite lättare i dagsljus. Och jag hörde någon säga att om man oroar sig för sin uppfostran så gör man förmodligen något rätt. Det känns tröstande att tänka så. Men ibland undrar jag ändå… vem har egentligen facit?

Om någon sitter på det — dela gärna 🤪♥️ // Dasha Girine

Utan uppfuckade barndomar, vad ska terapeuterna då göra?
De skulle ju gå utan arbete, och så kan vi ju inte ha det, så ”upp-fucka på” säger jag.

Nej, men skämt åsido, så där resonerar jag kring min hund – gör jag rätt, gör jag fel? –  så jag kan tänka mig att det är hundra resor värre när det kommer till ens barn.
Oregerliga hundar som inte gör som man säger får man ju avliva (no questions asked), medan gränsen för att göra sig av med barnet tar slut redan i början av graviditeten. Magnus Betnér sa en gång att gränsen för abort borde gå vid 4 års ålder, och kanske har han inte helt fel i det?
Får man inte skämta på det viset heller, okej, då ber jag om ursäkt för det också!

Men ni som har barn – känner ni igen er i det här?
Är livet med barn ett ständigt ifrågasättande om huruvida man gör rätt eller fel, eller finns det föräldrar som är helt trygga i sitt föräldraskap och som mer eller mindre VET att de gör helt rätt? Eller är det som Emil i Lönneberga sa:

Det vet man inte förrän efteråt?

Det låter ju i så fall allt annat än kul, så det var tur att läkaren som gav mig mitt positiva graviditetsbesked på akuten hade mer än lovligt fel. 

Vem är du i ditt föräldraskap?
”Förälder Fuck up” eller ”Förälder Filbunke”?

Ciara Janson (Zelmerlöw) on varför hon lämnade Måns

Ciara Janson – Måns Zelmerlöws exfru – har tagit till Instagram för att slutligen ge en kommentar om varför hon lämnade relationen till Måns, som hon har två barn tillsammans med. 
Ciara har postat en video som hon pratar över, i tredje person, men det är relativt uppenbart att det är sig själv hon pratar om. Ciara har även stängt av kommentarsfältet under videon.

Hon säger i videon att hon inte lämnade Måns för att kärleken tagit slut, utan att det handlade om att hon förlåtit saker som inte borde förlåtas. Att man aldrig ska behöva be om kärlek och att en kär kvinna kommer fortsätta kämpa.
Vidare skriver hon:

Det här handlar inte om skuldbeläggning, jag förstår verkligen min del i förstörelsen. Det här handlar enbart om prioritering och reflektion. Skrivet för kvinnor, men lika djupt buret av män som har vandrat samma vägar. Om det här ger någon orden de ännu inte funnit, så kanske det landar där det behövs.
[…]

Hon kommer att böja sig, hon kommer att kompromissa, hon kommer göra sig mindre för att passa in i kanterna av hans värld. Men det finns en sanning som ofta förbises, hon förstår att hennes kärlek har blivit tagen för given. Hon lämnar inte med eld i händerna, hon lämnar med klar sikt. Och när klarheten kommer finns det ingen återvändo.

Ciara bor idag i England med parets två barn efter att Ciara gått till domstol för att få ta med sig barnen till England.
Hon anmälde också Måns Zelmerlöw för misshandel under 2025, en utredning som senare lades ner.

Är det här någonting som ska tas på sociala medier, eller nej?

2016

Angelica Blick och Sara Songbird är två influencers som hakat på ”2016-trenden” som helt sonika går ut på att se tillbaka på 2016 och allt man gjorde då.
Rent estetiskt så är det här en av mina favoritperioder, jag gillar verkligen sättet som bilderna togs på. De är stage:ade och fixade men de är tagna i en tid innan retusch-funktionerna och Snapchat-filtren med cowboyhattar och annat tog över. Minns du ditt 2016 och vad du konsumerade på sociala medier på den tiden?

2016 var året jag startade Bloggbevakning och jag kan inte fatta att vi snart firar ett 10 års-jubileum här inne.
Vad ska vi göra då?

Beijers Värld?

Sandra Beijer är inne på vecka tre i Paris och berättar målande om allt familjer gör, upplever, testar, gillar och inte gillar.
Didrik har börjat på förskolan, som enligt Sandra verkar göra honom glad.
Är det inte så häftigt med barn, när språket inte ens verkar vara en liten fartkula på vägen? Han pratar uppenbart inte franska och personalen lär nog heller inte prata svenska men vad gör väl det när man kan prata det universella språket att bygga med klossar och pyssla?
Tydligen är det en svensk förskola, men jag vidhåller min inställning till barn och språk.

 En av Sandras läsare skriver att hon önskat att ett filmteam hade följt med familjen till Paris för ett program så som Wahlgrens Värld. Jag undrar hur bra och intressant det egentligen hade varit? Missförstå mig inte, jag älskar som ni vet att läsa Sandras inlägg från Paris, och hur hon möter våren där, men jag tror inte hennes och Björns liv innehåller samma dramatik, bråkande och härjande som WV gör – vilket de enbart ska vara glada över – och därför tror jag helt enkelt inte att det finns tillräckligt mycket innehåll för ett tv-program.
Inläggen däremot – I love.

Tankar?