Egoina har blivit tvåbarnsmor, efter att ha välkomnat en litet dotter till världen.
Tidigare har hon och sambon Frédéric sonen Henri. Jag har sagt det förr, att jag fattar att hans namn med största sannolikhet uttalas ”Hänri” men i mitt huvud läser jag det som ”Aaaanriiiii” – lite som en fransk aristokrat.
Vad lillrussinet ska heta är inte bestämt än, men de verkar testa ett man nu, som inte stod någons lista egentligen, men Egoina vill inte utsätta sig för folks åsikter om det, så det är hemligt för nu.

Bild 1 (vänster):
Fråga:
”Hur hade du beskrivit smärtan under förlossningen? Får man panik?”

Svar:
”Det är högst individuellt. Men med minnet färskt ska jag försöka beskriva så bra jag kan hur det var för mig. Obs jag skriver väldigt ärligt och kanske triggande!

Latensfas: medel till stark mensvärk. Alltså inte farligt alls. Bara störtigt om det pågår länge och man tex inte kan sova på ett dygn.

Aktiv fas: Lite värre än stark mensvärk. Plus tryck neråt. Men överkomligt pga pauserna mellan värkarna.

Aktiv fas, innan det är dags att krysta: intensivt och nästan ilande. Om smärtan vore ett ljud hade den varit ett dånande pip. Jag förstod att värre än såhär kan det omöjligt bli och att det nått sin topp vilket gjorde det möjligt att uthärda. Jag trodde att jag skulle dö och visste att jag inte skulle dö på samma gång typ.

Krystvärkar: Som tidigare tillsammans med ett enormt tryck neråt. Som att kräkas från livmodern.

Att krysta: Som att gå itu. Det spänner och bränner.

Första förlossningen fick jag panik. Jag hade knappt någon paus mellan värkarna och hamnade i osynk med andningen osv.

Men denna gång fick jag inte panik. Jag bröt ihop vid ett tillfälle, men samlade mig snabbt igen. Det går att gå igenom utan panik! ❤️”

---

Bild 2 (mitten):
Fråga:
”Fick du några bristningar denna förlossning eller klarade du dig nu när hon kom tidigare? 💛”

Svar:
”Blev sydd på två ställen, men inget allvarligt. Det är mest min bäckenbotten jag är orolig över. Blev igångsatt två veckor tidigare och trots det vägde hon nästan 3,8 (målet var max 3,5). Jag är alltså väldigt nöjd över att jag blev igångsatt 😅

Nu hoppas jag bara att min bäckenbotten tog så lite stryk som möjligt och att mina besvär inte försämras. Men vet samtidigt att det finns operation. Så det kommer ju lösa sig ❤️”

---

Bild 3 (höger):
Fråga:
”Smärtlindring under förlossningen? Funkade kammen??”

Svar:
”Alltså…nä 😂 Eller jag tog nog fram den för sent då jag inte ville slösa med saker att ta till (eftersom jag ville föda utan smärtlindring).

Det som hjälpte var musik och lustgas. Samt att slappna av och att styra tankarna. Men i slutet hjälper ingenting helt ärligt. Det var bara att stå ut.”

Eftersom Egoina ville föda utan smärtlindring så var det musik, lustgas och ren överlevnad som gällde.
Det hela verkar ha inletts på en nivå av mensvärk på steroider, som sedan gick över till ett tryck som känns som att spy från livmodern (något jag känner igen från det att jag hade salmonella, men då kaskadspydde jag från två andra hål men det är neither here nor there) utan tillbaka till Egoina och krystvärkarna som känns som ”att gå itu”. Mysigt!
Men slutet gott, allting gott – lillasyster är här!

Alla säger att de lyssnar på musik, men aldrig att jag hört om någon som lyssnar på ljudböcker. Ljudböcker är min ”go to” för väldigt mycket, bland annat för att orka med smärta, så jag är nyfiken.
Är det någon av er som fött barn och lyssnat på ljudböcker?

I alla fall – Stort grattis till hela den lilla familjen. ❤️