Johanna Toftby:
På Annicas Facebook dök det plötsligt upp ett långt inlägg om att hon minsann skulle ha behandlat andra illa, använda arbetsplatsen för att marknadsföra sig själv och värst av allt, att hon skulle göra karriär på sin sjukdom. Professionellt cancersjuk… det är inte någon titel som särskilt många lär vilja ha.
Annica har inte valt det livet och därför blir jag så fruktansvärt arg och ledsen när hon får ta emot hårda ord när hon minst behöver det och minst förtjänar det. Hon bad mig en gång att få låna min blogg ibland för att få ut sina känslor, få vara Annica och inte någon sorts cancer-Annica ibland och inte minst för att kunna berätta om sitt liv för andra som är i samma situation. Både sjuka och anhöriga. Och det är så många som hört av sig till henne och till mig med sina egna historier. Sjukdomar och cancer är ingenting tabubelagt, det är något som drabbar så många av oss under livet, antingen oss själva eller via någon nära anhörig eller vän.
Ni som tycker att det är okej att sparka på Annica, vill ni verkligen byta plats med henne? Bli livshotande sjuk och veta att ni snart kan behöva säga adjö till era närmaste och käraste en sista gång mot att få skriva på en blogg ibland? Förlåt, men det verkar inte riktigt klokt.
Det här påminner mig om en annan helt jävla sjukt sak som jag läste på nätet en gång nämligen det här:
Har vi HELT tappat perspektivet?!?!?
Är vi så satans avundsjuka på den gnutta uppmärksamhet människor med cancer får att vi önskar att vi själva ska få cancer eller i alla fall sparkar lite på patienten bara för att vi kan för att det känns bra att ”trycka till dem lite” så det inte tror att de ääääär nårr där bland cellgifter och smärtstillande?
Alltså vuxna, fullt fungerande VUXNA människor gör detta?
Att min gudson hade 14 olika diagnoser igår eftersom hans lillebror fick opereras akut och tog all mammas och pappas fokus för en sekund förstår jag – han är 4 år men vuxna människor?
Inte ens att en tonåring önskar sig cancer för att få träffa Justin Bieber är ens lite okej men VUXNA MÄNNISKOR?!?!!?!
Jag blöder snart ur ögonen efter att ha läst på Johannas blogg vad hennes sjuka vän fått utstå för att hon lånade Johannas blogg för att skriva av sig och kanske nå människor som delar hennes historia.
Ni som gjort det här är fan inte kloka någonstans och jag önskar er ofarligt men dock djävulusiskt mycket kli över hela kroppen för era elakheter!
