Lisa Tellbe har gift sig

Det här kompisgänget radar upp bröllop på bröllop den här sommaren.
Man hinner knappt blinka förrän det dyker upp en ny vigsel på Instagramflödet, komplett med drömmiga dukningar, designerklänningar och obligatoriskt slow motion-klipp på ris-kastning eller fyrverkerier.
Den här helgen var det Lisa Tellbes tur att knyta hymens band när hon och hennes John Iserstål blev man och hustru under en solig ceremoni som, av att döma av bilderna, kunde ha varit direkt hämtad ur en sponsrad artikel ur Vogue Scandinavia. If you know what I mean? 😉

I det här inlägget visar paret upp sina ringar från Lycka Juveler, vilket fick mig att tänka på en sak…
En av mina följare påpekade att de är väldigt lika de ringar som Kenza lanserade med Mockberg så sent som i veckan. Och ja, det är de ju faktiskt.

Så klart inte samma typ av material, men formen? Kurvan? Känslan? Det är väldigt svårt att inte se likheterna, eller har jag bara stirrat för länge på dem?
Och här kommer min fundering: är det ett sammanträffande, eller är det så att vi just nu ser början på en ny våg av “influencer-ringar” – där stilen är snarlik, men varumärket och prisnivån skiljer? Lite som när alla plötsligt skulle ha samma väska eller sneakers – fast nu i förlovnings- och vigselformat.

Vad tror ni?
Är det här en slump, ett medvetet val eller bara ännu ett tecken på att trender sprids snabbare än man hinner säga “till döden skiljer oss åt”?
Lika? Inte lika? Lite lika? Min bil är inte lik din bil, det är en likbil?

Kommer Sanna Jörnvik Démans klädmärke vara inkluderande?

Som vi alla vet nu, efter att jag postat två näst intill identiska inlägg – först det här och sen det här –  så ligger Sanna Jönrvik Déman i startblocken för sitt nya klädmärke SJD Wardrobe som hon börjat uppdatera mer om på sina sociala medier.
Hon fick en fråga på Instagram om hennes kollektion kommer vara storleksinkluderande – alltså om den kommer erbjuda storlekar utöver de vanligaste – och hon svarade så här:

“Iom att jag finansierar hela karusellen själv så får jag också ta alla beslut, och även då vilka storlekar som plaggen produceras i. Detta är något jag tidigare fått kritik för när jag gjort designkollektioner, att det är för få storlekar. Oavsett vem som bär ansvar för det så har jag lärt mig av er där och vad som efterfrågas. Så för mig har det varit oerhört viktigt att ta in den kritiken och göra om och med det göra rätt. Jag försöker ta in så mycket storlekar det går och hoppas att alla ska trivas och känna sig fina i min design.”

Och här någonstans förväntar man sig ett tydligt ja eller nej på frågan – men i stället blir det ett klassiskt “vi försöker, men…”.
Alltså, inte helt storleksinkluderande, men kanske lite mer än andra märken? En av mina följare tolkade det kort och gott som ett “nej”, och jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare själv, men jag har ställt frågan till Sanna, om hon vill berätta det. I så fall uppdaterar jag, kanske i ett identiskt inlägg som det här – för varför bryta ett vinnande koncept?

Jag kan väldigt lite om sådant här men blev lite nyfiken.
Vad är det som riskerar kostar pengar när det kommer till att erbjuda fler storlekar? Är det själva produktionskostnaden, att ta fram mönster och tillverka plaggen eller att man inte vet om man kommer sälja lika mycket som de ”vanligaste” storlekarna?

Kritik mot Tomas Kaya – likställer abort med förintelsen

Ni är SÅ många som skickat mig Tomas Kayas senaste utspel om abort – den här gången på hans Instagramstory.
Jag har tidigare skrivit om honom, bland annat om hur han coachar blivande förskollärare trots att han själv saknar legitimation. Men nu har han verkligen stuckit ut hakan.
I två inlägg (som ni kan se här nedan) jämför han bland annat abort med förintelsen, ifrågasätter hela det svenska rättssystemet kring könsbekräftande vård – och förklarar att Jesus har en plan för ditt liv om du bara låter bli att gå till läkaren.

För den som inte orkar zooma in på stories har jag transkriberat texten nedan.
Det hela är… ja, låt oss säga häpnadsväckande – för att uttrycka sig väldigt milt.

VAD ÄR DET HÄR FÖR VÄRLD 🌍

Som barnrättskämpe observerar jag och ser hur barn idag växer upp i det mest förvirrade Sverige som någonsin existerat. Ingen vågar sätta ord på vad en biologisk kvinna eller man är längre.

Du måste vara 20 år för att få köpa alkohol på Systembolaget och 18 år för att ta körkort för bil i Sverige. Men trots att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän 25–30 år kan du idag ändå ansöka om att ändra juridiskt kön från 16 års ålder och få könsbekräftande operation från 18 års ålder. Ingen säger att du duger utan influera dig till att gå till ett kirurgiskt ingrepp för det verkar vara det alternativet eller suicid??!!! Nej Jesus älskar dig och han har en plan för ditt liv. Du duger i den kropp du är! JAG LOVAR! 😔💜🙏

Att beröva ett barn livet utanför kvinnokroppen kallas för mord, men att ta livet av barnet inuti magen kallas för abort??!! 🤯😤

MEN DET FINNS HOPP! Det växer en rörelse av konservativa i Sverige som är trötta på relativism och ”gör vad du känner, du är fri”. Det är det absolut mest ansvarslösa man kan säga till någon. Älskar du någon så ljuger du inte dem till döden, du säger sanningen även om den är jobbig att höra.

Att kalla ett befruktat ägg (med DNA, en arvsmassa, cytoplasma, mitokondrier, cellmembran, signalsubstanser) för en fettklump är det mest skrämmande jag någonsin har hört. Så lite väger ett liv i samhället! JAG BLIR ILLAMÅENDE! 🤮

Som barnrättskämpe står jag upp för alla barns rätt, inklusive de OFÖDDA!! Jag anser inte att man kan välja och vraka kring vilka barn som anses vara ett liv och inte. Det är lätt att tala i sådana termer från vuxna som redan fötts och har fått livet som gåva. Den med liv verkar avgöra vem som får leva och inte! 🤔🤔🤔

Jag är en barnrättskämpe och kommer aktivt att ta ställning till kontroversiella ämnen. Om du inte klarar av det, avfölj !!!!!!!!

Kontot @tnkvrt har redan bemött Tomas inlägg – och gjort det på ett betydligt lugnare och mer sakligt sätt än jag själv någonsin skulle klara av. Jag vet liksom inte var jag ska börja…så därför lämnar jag helt enkelt över mikrofonen till personen bakom tangentbordet, som formulerat det så här:

Först vill jag säga: Tomas, det är verkligen beundransvärt att du kämpar för barns rättigheter. Barn världen över utsätts dagligen för orättvisor, våld, fattigdom och brist på trygghet. Att stå upp för dem som inte kan stå upp för sig själva är väldigt viktigt, och jag vill lyfta fram det engagemanget som en fin sida i ditt arbete.

Men: jag håller inte med om det du skriver om aborter och om könsbekräftande vård. Då du har en stor plattform så tycker jag det är extra viktigt att vi lyfter fler perspektiv och inte följer blint på vad abortmotståndare (och konservativa anti-hbtq) tycker och tänker, och lindar in det som att de kämpar för barns rättigheter. För deras engagemang för ’barnets liv’ tar ofta slut i samma sekund som barnet föds, t ex när barnet växer upp i utsatthet, eller när barnet flytt från krig. Det handlar om kontroll över kvinnokroppen.

Vi måste skilja på ett barn och ett embryo. Ett embryo är inte samma sak som ett barn som redan lever, andas och finns utanför livmodern. Att kalla abort för mord osynliggör dessutom kvinnan: hon som bär fostret, hon som riskerar sin hälsa, sitt liv, sin framtid. Ska hon inte ha rätt att bestämma över sin egen kropp? Ska staten, kyrkan eller andra människor bestämma åt henne vad som är rätt eller fel i dessa beslut?

Att du sedan jämför rätten till abort med Förintelsen (som du gjorde genom att reposta ett klipp från ’liberal snowflakes’) är skrämmande. Förintelsen var ett systematiskt folkmord där miljontals människor mördades pga sin etnicitet, sin religion, sin funktionsnedsättning, sin identitet, och även sin sexualitet. Att likställa detta med en kvinnas rätt att bestämma över sin kropp är inte bara respektlöst mot alla som dog i Förintelsen, utan också mot alla kvinnor som i svåra situationer tvingats fatta beslut om abort.

Vi kan kämpa för barns rättigheter, och samtidigt försvara kvinnors rätt att själva välja över sina kroppar. Det är inte motsatser. Tvärtom. Att stå upp för mänskliga rättigheter innebär att se helheten: barn, kvinnor, män, alla.

Att kämpa för liv betyder också att kämpa för kvinnors liv. Och ibland innebär det att en abort är det mest livräddande beslutet som kan tas.

Vad tänker ni om allt det här?