Caroline Engvall sliter förmodligen sitt hår över att SVT går åt helt motsatt håll när det kommer till att värna om barns integritet. På söndag rasslar nämligen den nya serien ”Mammor” igår på kanalen där man kommer kunna följa ett knippe influencers i deras roll som mamma.
Jag skrev om serien här – där ”mammorna” presenterades och där vi fick veta vilka det är som kommer ha huvudrollerna i serien. I mitt tidigare inlägg hade jag med fyra av fem namn – Sanna Guidetti, Filippa Toremo, Lisa Borg och Julia Frändfors – och den femte och sista mamman är ingen mindre än Ribecka.
Jag kommer försöka kolla på alla avsnitt för att kunna skriva om dem här inne, men inser när jag skriver det här att det faktiskt finns en mamma som jag gärna hade sett istället för exempelvis Lisa Borg och det är Nicci Lodin Hernestig.
Överallt skrivs det så mycket om hur det är hennes mamma som tar hand om barnen och hur hon och maken Victor – alltså den nya bebisens pappa – inte bor ihop eftersom han spelar hockey i Färjestad (inte HV) som är hemmahörande i Karlstad. Den äldsta dotterns pappa, Andreas Deak, som nu ska få börja träffa sin dotter bor ju också i Stockholm vilket säkerligen också påverkar boende och logistik.
Så är det någon mammas föräldraskap som jag är nyfiken på så är det hennes. Barnen hade egentligen inte ens behövt medverka, utan det är allt runt omkring som jag är nyfiken på.
Nyfiken i en strut!
Varför är man egentligen nyfiken i en STRUT?
Jag var tvungen att googla. Vet du varför man säger strut? Jag trodde att det kanske var att man använde en strut som en megafon för att basunera ut saker man fått reda på genom att vara nyfiken, men icke.
Förklaringen är språkhistorisk och rätt prosaisk: ”strut” har inte alltid betytt glass- eller pappersstrut. Förr användes ordet också om en spetsig huvudbonad eller huva, ungefär som en påse eller säck över huvudet. Att vara ”nyfiken i en strut” betydde alltså att någon stack fram huvudet, tittade, glodde, lade sig i – ofta på ett lite barnsligt eller påträngande sätt.
Uttrycket har använts sedan åtminstone 1700-talet och har alltid haft en lätt tillrättavisande ton: inte den charmiga nyfikenheten, utan den där som gärna petar i andras angelägenheter.
Så nej – det handlar inte om att vara instängd i något märkligt konformat föremål. Det handlar om att sticka näsan i saker man kanske inte borde, med huvudet före och utan filter.
