Bild 1: Kan knappt komma ihåg när liver inte kändes så här senast. Men jag vet att jag kan det här. Jag har sått så många frön. Jag om någon som alltid vetat att man ska fokusera på sig själv och bygga sig stark oavsett barn och familj. Men så står jag här på ruta ett, förlorat mig själv, gett allt jag hade för att få en relation att fungera och förlorat min trygghet jag byggt upp i många år. Vet inte ens vad jag hade gjort utan Felix Lignell och Johanna Eklund i mitt liv. ❤️ Trots flytt till Danmark så finns dem alltid där i telefonen VARJE dag. ”Hur mår du?” Och bah peppar sönder ❤️ och sen ni! Tack för er support min internet familj ❤️ Det kommer säkert vara många fler tårar närmsta tiden, men snart ska jag vara på en plats av lugn och trygghet igen. En säker plats som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Mitt eget j*vla imperium.

Bild 2: Ett dm: Men fina vad har hänt? Jag känner igen mig i mycket i det du säger…tappat sig själv/tryggheten/man vet knappt ut eller in…det enda kvittensen är energin nivån….hur man mår….som att lågan inom än inte är lika starkt..lyssna på din magkänsla, din intention, var inte för mycket i huvudet i beslut att du försöker styra din väg om det inte KÄNNS bra, Lyssna på vad din intention försöker säga dig. För tar du hand om kärnan först, så kmr resten följa. ❤️Trust the process. ❤️
Isabella: Det här meddelandet satt mitt i prick. Lyssna inte på huvudet, lyssna på hjärtat. Lyssna på dragningskraften, vad säger intuitionen. Kärnan får bestämma. Min autentiska resa.

Jag är alltid lika fascinerad över folk som orkar dra upp telefonen för att fota tårar när man är ledsen, men det är kanske bara jag?
Jag fattar nog inte riktit vad som är problemet här, förutom att problemet verkar genomsyra allt.
Brukar ni fota era egna tårar? Och posta med kryptiska meddelanden? Kanske på Facebook för extra många styrkekramar?