Morra mera med Monas Universum

Monas Universum tar till sin blogg för att ilsket skriva av sig om ett inlägg på Tiktok som en ung, unga flicka postat.
Hon har skrivit till ett känt skönhetsföretag och frågar vad som krävs för att hon ska få gratis produkter, och det är svaret från företaget som får Mona att se RÖTT! Taylor Swift-rött!
Mona tycker det är rent ut sagt osmakligt att företaget skriver till henne att de kommer skicka henne tre produkter om hon får ihop 10 000 likes på en video, och samtidigt som Mona kritiserar företaget å det grövsta så förstår hon samtidigt varför företaget gör så här.

Eftersom man inte får rikta reklam till underåriga så är det här det perfekta sättet att ändå nå ut till dom. Att svara ja tack och amen till alla som hör av sig och vill ha produkter.

Jag är tyvärr svart eller vit så även fast företaget har bra produkter så kommer jag aldrig i hela mitt liv varken köpa eller göra reklam för deras produkter. Hur jäkla bra dom än är.

Är jag trångsynt och anal och borde jag släppa sargen när det gäller sånt här, eller finns det någon som håller med mig? // Monas Universum

Mona har maskerat vilket företag det gäller, men om jag inte är helt ute och cyklar med hashtaggen så handlar det om Leonites – som ägs av influencern Laila Högfeldt.

Vad tycker ni om det Mona skriver?

Girl dinner?

Tiingelinn åt en mosbricka på macken till lunch och kände sig som en hel karl, så för att väga upp det så fick det bli en ”girl dinner” till middag. 
Är ”girl dinner” och att ”skåpsäta” ungefär samma sak, bara det att ”skåpsätningen” sprids ut och inte har en gemensam tallrik, medan ”girl dinner” mer ser ut som Linns tallrik? Mer av en komponering alltså…
Min bästa ”girl dinner” består av mini-lussekatter från Pågen, Djungelvrål, Cola Zero, blåbär och ett smaksatt lypsyl.

Är det förresten att kasta sten i glashus om en smålänning kritiserat sättet Linn uttalar ”Cornichons”?
Lite va?

Trailern för ”Mammor” är här

Caroline Engvall sliter förmodligen sitt hår över att SVT går åt helt motsatt håll när det kommer till att värna om barns integritet. På söndag rasslar nämligen den nya serien ”Mammor” igår på kanalen där man kommer kunna följa ett knippe influencers i deras roll som mamma.
Jag skrev om serien här – där ”mammorna” presenterades och där vi fick veta vilka det är som kommer ha huvudrollerna i serien. I mitt tidigare inlägg hade jag med fyra av fem namn – Sanna Guidetti, Filippa Toremo, Lisa Borg och Julia Frändfors – och den femte och sista mamman är ingen mindre än Ribecka.

Jag kommer försöka kolla på alla avsnitt för att kunna skriva om dem här inne, men inser när jag skriver det här att det faktiskt finns en mamma som jag gärna hade sett istället för exempelvis Lisa Borg och det är Nicci Lodin Hernestig. 
Överallt skrivs det så mycket om hur det är hennes mamma som tar hand om barnen och hur hon och maken Victor – alltså den nya bebisens pappa – inte bor ihop eftersom han spelar hockey i Färjestad (inte HV)  som är hemmahörande i Karlstad. Den äldsta dotterns pappa, Andreas Deak, som nu ska få börja träffa sin dotter bor ju också i Stockholm vilket säkerligen också påverkar boende och logistik.
Så är det någon mammas föräldraskap som jag är nyfiken på så är det hennes. Barnen hade egentligen inte ens behövt medverka, utan det är allt runt omkring som jag är nyfiken på.
Nyfiken i en strut!

Varför är man egentligen nyfiken i en STRUT?
Jag var tvungen att googla. Vet du varför man säger strut? Jag trodde att det kanske var att man använde en strut som en megafon för att basunera ut saker man fått reda på genom att vara nyfiken, men icke.

Förklaringen är språkhistorisk och rätt prosaisk: ”strut” har inte alltid betytt glass- eller pappersstrut. Förr användes ordet också om en spetsig huvudbonad eller huva, ungefär som en påse eller säck över huvudet. Att vara ”nyfiken i en strut” betydde alltså att någon stack fram huvudet, tittade, glodde, lade sig i – ofta på ett lite barnsligt eller påträngande sätt.

Uttrycket har använts sedan åtminstone 1700-talet och har alltid haft en lätt tillrättavisande ton: inte den charmiga nyfikenheten, utan den där som gärna petar i andras angelägenheter.

Så nej – det handlar inte om att vara instängd i något märkligt konformat föremål. Det handlar om att sticka näsan i saker man kanske inte borde, med huvudet före och utan filter.