Nellie Berntsson:
Tror ni hon saknar Olof Palme lika mycket som hon saknar 2Pac?

Nellie Berntsson:
Nellsan ”saknar” 2Pac som dog fyra år innan hon föddes..
Jag saknar Elvis. Och Gustav Vasa. Och Jesus. Och Moses.
Det var förmodligen första gången hon hörde talas om 2Pac när hon var inne och läste min blogg.
Jakten på inlägg att skärmdumpa tar aldrig slut.
Jag fattar att hon försöker verka lite ”gangsta” men hon kan väl hålla sig till Chris Brown och Dolly Style så slipper hon göra bort sig på det här viset?
Hannalicious:
Hanna ni vet – hon, ”gåföreikön-Hanna med alla instagramföljarna” har precis fått ett hyreskontrakt i centrala Stockholm och med ”fått” menar jag givetvis ”förmodligen myglat till sig på diverse oetiska vis” – kanske genom svartkontrakt, kanske genom privata kontakter – men alla som besitter ett iq på över 20 (vilket är det som krävs för att kunna andas själv) förstår ju att Hanna knappast stått i någon bostadskö och att det nu äntligen blivit hennes tur.
Vad tycker du om att du köper nya dyra Chanel väskor för FLERA tusen kronor och reser men samtidigt så hjälper dina föräldrar till med betalningen till lägenheten? Hade varit intressant att få din åsikt om det.
Så låter det på bloggen och Hanna försvarar sig med att hennes Chanelväska är en investering för framtiden – mhm.. det är en utbildning också, just sayin’..
Den här väskan kommer jag ju att kunna använda hela livet ut och hur jag än ser ut så känner jag mig så jävla fin varje gång jag bär någon(!) av mina Chanelväskor.
Alltså, förlåt, men skulle min dotter prioritera att handla märkesväskor och springa runt och leka storbloggare framför att hjälpa till med kontantinsatsen på sin egen lägenhet så skulle jag känna mig som att jag misslyckats lite i mitt föräldrarskap.
Fast hennes föräldrar kanske är mer av typen ”Elle Woods mamma och pappa” i sitt föräldrarskap där prestationer som lyfts upp är att bli The first Runner up in the Miss Hawaiian Tropic framför en utbildning på Harvard och är supernöjda med hennes val?

Egoina tog sitt körkort idag så vi gratulerar till det så klart samtidigt som jag lider med Dahmerskan som fortfarande kämpar på med sitt och ställer idag en fråga på bloggen som jag tänkte svara på:
Kan inte ni berätta hur det gick för er när ni väl fått kortet? Hur era första körningar kändes och såg ut? Om ni kan förstå hur jag känner och menar? Jag är rädd att jag ska ta kortet och sen inte våga köra alls och så ska tiden gå och det blir svårare.
Haha..
Första gången jag satte mig i en bil själv efter jag fått mitt körkort – eller den där lilla pappersremsan man fick ha till körkortet kom med posten – så kommer jag ihåg att jag tänkte:
Nej, snart kommer någon att komma på mig för jag kan ju inte alls köra bil egentligen..
Jag kommer bli SÅ busted!
Jag var förmodligen en trafikfara av sällan skådat slag där jag puttrade fram i pappas tvåsistiga, lilla Skoda Pickup alldeles hög på adrenalin men som tur väl är så är det inte så mycket trafik i Nybro på kvällarna. =)
Strax efter det så hamnade jag i USA(!) och fick köra femfiliga motorvägar och efter att jag skitit på mig första gången så gick det bra sen.
Nu är jag en bilkörarnas mästare – självutnämnd givetvis.
Hur var det för er?
Jag kände mig som sagt som en stor bedragare som bara lyckats lura i ”kugg-Kenneth” att jag kunde köra bil.
Ja, han kallades alltså för ”Kugg-Kenneth” och var allas stora skräck men som av ett under – och en annalkande snöstorm – klarade jag mig på första försöket.. Jäääää!