Paulas:

Paula håller på att gå igenom bilderna i sin telefon och skriver lite av historieinlägg och just nu är hon på 2012 där hon är gravid med Molly och hennes och Hugos relation fortfarande är relativt ny.

Dagen efter Hugos födelsedag… Gissa om han mådde bra. Älskling vad är det är du sur?. Nej jag är inte sur. Det var standard. Säger en tjej att hon inte är sur, då är hon det. I mitt huvud: KLART SOM F*N ATT JAG ÄR SUR. Du kan göra vad du vill medans en utomjording växer i min mage. Jag kan inte sova om natten för bebis tycker på blåsan, jag kan inte äta för jag blir illamående av lukter, jag kan inte träna för jag känner mig orörlig, jag känner mig ful och mitt i allt sitter du här bakis så att jag blir ännu mer illamåande av din bakisdoft.
Nej Hugo jag lovar jag är inte sur. Yeah right

Om det är något jag lärt mig genom livet så är det att faktiskt berätta om jag är sur och varför och är det så att min anledning urdum så säger jag det också.
Men jag berättar hur jag känner eftersom ingen i min omgivning är tankeläsare och jag då således inte kan förvänta mig att de ska veta hur jag känner.

Jag är ansvarig för mina känslor och även för att uttrycka dem. Oftast så går en dum känsla över enbart genom att prata om den och inse att den är just det – en känsla.
Sen att jag kan bli sur över saker som M gör är en annan sak. Men om jag inte ger honom chansen att förändra saker och ting genom att låta honom veta vad som gjort mig upprörd så kan jag ju inte heller förvänta mig en förändring.

Men säg hellre att du är sur och prata om det – även om du råkar ha fel och få situationen ur världen – än att förstöra en hel dag med att gå runt och sura som en gammal kossa.

SÅ SÄG ATT DU ÄR SUR! För det kommer märkas att du är sur ändå och att lufta känslor och åsikter är alltid bättre än att bara sura runt.. Tro mig! Det märks att du är sur oavsett vad du än säger.. =) Hehe..