Linn vill dela med sig av något som hon skäms lite över, men som faktiskt är väldigt vanligt – panikångest.
Hon skriver i ett blogginlägg att hon började uppleva panikattacker i gymnasiet, ofta kopplat till stress och prestationsångest, men då visste hon inte vad det var. Hon kunde hyperventilera och till och med svimma inför prov och liknande situationer. Efter terrorattentatet på Drottninggatan fick hon ett trauma och började begränsa sig själv, särskilt när hon samtidigt var gravid. Hon rycker fortfarande till av höga ljud och har svårt att vara på platser med mycket folk. Det har också lett till en viss klaustrofobi och rädsla för att flyga och åka tåg, men på senare tid har Linn börjat övervinna sina rädslor genom att flyga och åka tåg igen.
Men nyligen, när hon skulle ta tunnelbanan hem efter en lunch med sin pappapappadotter-vän Johan, fick hon en panikattack.
Det var mycket folk och trångt, och hon kände ångesten växa inombords. När hon till slut kom upp från tunnelbanan bröt hon ihop och började hyperventilera. Det kändes pinsamt för Linn att få panik över något så vardagligt som att åka tunnelbana, men hon påminner sig själv om att det är helt okej att få panikångest. Hennes mål nu är att ta sig ner i tunnelbanan igen innan veckans slut för att känna att hon kan övervinna sin rädsla:
Var längesedan jag kände såhär och jag tycker det är så jobbigt och lite pinsamt att få panik av en så ” normal sak” som att åka tunnelbana som folk gör flera gånger om dagen, MEN alla är rädda för olika saker och tänker att jag ändå vill dela med mig av detta till er. Det är inget fel att få panikångest, det är helt okej.
Nu är målet att innan veckans slut ta mig ner i tunnelbanan igen för att känna att jag ” kan” och inte gå runt och vara så rädd. // Linn ”Tiingelinn” Andersson
Jag visste inte att Linn var på Drottninggatan när terroristdådet inträffade.
Du hittar hennes inlägg om det här.
Jag kände enbart till att Magdalena Graaf var det eftersom hon också blev målsägande i rättegången.
Jag har haft nattliga panikångestattacker, där jag vaknar av dem och det är fan inte trevligt.
I vaket tillstånd har jag bara haft det en gång tror jag, och det är säkert 15 år sedan. Den var kopplad till en specifik sak, och har aldrig återkommit men då var det så illa att mina händer domnade bort helt. Jag befann mig på Gekås i Ullared, vilket nog också gjorde sitt. 🙂
