Alexandra Nilsson medverkade nyligen i SVT där hon berättade varför hon inte vill ha barn – och reaktionerna lät sannerligen inte vänta på sig. Mitt inlägg om saken hittar du här.
Få saker upprör mer än kvinnor som aktivt valt bort barn.
I ett uppföljande inlägg skriver Alexandra nu att hon inte är ett dugg förvånad över de starka reaktionerna, men desto mer äcklad över kommentarerna om “vem som ska ta hand om henne på ålderns höst”.
Hon pekar på det uppenbara – och en smula skenheliga – i resonemanget:
Att förvänta sig att ens barn ska bli ens framtida vårdare är knappast mindre egoistiskt än att välja bort barn helt.
Som volontär för Äldrekontakt vet Alexandra dessutom att ensamhet inte försvinner bara för att man har barn.
Hon berättar att många äldre med barn ändå lever ensamma, och menade att det handlar mer om samhörighet än om familjeband.
Hon avslutar sitt inlägg med en syrlig poäng:
Att det här antagligen inte handlar så mycket om barnfrågan – utan om att en kvinna vågar gå emot normen.
Hade jag varit man hade jag nog velat bli pappa för länge sen – det verkar ju hur nice som helst. Man blir hyllad för minsta lilla, förväntas inte ta samma ansvar som mamman och slipper dessutom all mom-shaming. 🙃
Jag fattar inte, hur är det själviskt att inte skaffa barn?
