Häromdagen rapporterade jag om Isabella Löwengrips önskelista till fästmannen, på vilken det finns ett armband som i runda slängar går loss på 64 000 kr, vilket hon tycker känns fullt rimligt eftersom hon inte önskade sig någonting förra året.
Ni var en del som gissade på att inlägget tillhörde kategorin ”excelark” och jag var inte beredd att sätta emot. Någonting är sannerligen på gång i huvudet på Isabella, och jag hoppas att det inte leder till en ny krasch, för tecknen börjar så smått rada upp sig.
Den här gången har Isabella haft en liten frågestund, i vilken hon får en fråga om ”pushpresenter”.
Den lyder som följer:
Vad skulle du önska dig i pushpresent om du skulle få barn idag?
Isabellas svar: Jag hade nog önskat mig tre diamantringar att ha på högra ringfingret. En för varje barn.
Ska Paul – eller någon annan eventuell pappa till Isabellas tredje barn – ge henne pushpresenter för barnen hon fick tillsammans med Odd?
Dög inte de presenter hon fick av sin exman? För presenter fick hon, visserligen inte av den kaliber med vilken hon lägger ribban idag, men presenter fick hon icke desto mindre.
Med Sally fick hon en ”pepp-present” inför förlossningen av Odd, bestående av ett armband från Hermès som kostar runt 8000 kr, samtidigt som hon gav sig själv en kappa från Max Mara – också i pushpresent.
Om hon fick någon present för Gillis vet jag inte, så kanske är det en utebliven sådan som Paul i så fall också får stå för.
Jag menar, kan Isabella kräva att Paul ska köpa henne dyra designerprylar för att kompensera för hennes tidigare pojkvänners tillkortakommanden på den fronten, så kan hon väl kräva retroaktiva pushpresenter från andra män än barnens pappor, eller hur?
Jag tycker hela grejen med pushpresenter är jäkligt märklig, men så har jag inte inte heller tryckt ut en liten människa genom en minimal öppning i min kropp.
Kanske gör det att jag inte riktig förstår konceptet?
