Isabella Löwengrips podd om IVF, att välja de dyraste äggen och att skapa ett ”snoppbarn”

Isabella Löwengrip och hennes bästis Sheilas podd är som ”the gift that keeps on giving” – för nu har duon släppt ytterligare ett avsnitt och i videon här ovan hittar du tre textade utdrag ur den. 

Först diskuterar de om Isabella och hennes partner Paul skulle vilja ha ett gemensamt barn. Om de bestämmer sig för att försöka, överväger Isabella att gå direkt till privat IVF-behandling. Hon vill undvika den stressiga processen att försöka naturligt – som hon säger givit henne trauman –  och är medveten om att fertiliteten minskar med åldern. Hon undrar om det är oetiskt att göra så här, och om hon i så fall ”tar” en plats från någon annan, men Sheila påpekar att man inte kan ”betala sig före i kön”.

I nästa del av samtalet berättar Isabella om en diskussion med två pappor i USA som skaffat barn via äggdonation och surrogatmödraskap. De förklarade att det fanns olika kategorier av äggdonatorer att välja mellan, och att de valde den dyraste kategorin, där äggen kom från kvinnor som gått på prestigeskolor som Harvard eller vunnit skönhetstävlingar. Isabella och Sheila tycker båda att detta är märkligt, eftersom sådana egenskaper inte nödvändigtvis säger något om hur barnet kommer att bli och det har de kanske en poäng i. Jag gissar att det är Micael Bindefeld och Nicklas Sigurdsson det handlar om då de skaffade sonen Simeon på detta vis.

Slutligen berättar Sheila om sina starka känslor inför sitt första barn – hon kände en stark önskan att det skulle bli en flicka och kunde inte föreställa sig att få en pojke, eller som hon uttrycker det, ett ”snoppbarn.” Varför hon använder termen ”snoppbarn” för pojkar men inte ”snippbarn” för flickor är oklart.
Hon är fascinerad över att hennes kropp kan skapa en snopp i hennes kropp, men så kanske alla mammor till ”snoppbarn” känner?

Avsnittet som det här kommer ifrån släpptes i förrgår på Acast.

Ett viktigt budskap kan spridas utan den här bilden

Det finns ögonblick i mitt liv som är så extremt fyllda av sorg och smärta, som inte bleks av tiden. Skräcken bor där hela tiden, att det ska hända nåt igen, att vi ska förlora nån mer. Och så är olyckan där, det händer och rädslan får liv. Det här är vår dotter Izadora. Här i respirator. Hon svalde ett knappcellsbatteri, ni vet dom små runda som finns i väldigt många leksaker, klockor, airtags, nycklar, gratulationskort, febertermometrar osv… När batteriet hamnar i matstrupen eller ner i mag, tarmkanalen bildas en elektrisk strömkrets. Det gör att det fräter på organen och en allvarlig brännskada uppstår. Bränner det hål är det livshotande. Så fort batteriet når slemhinnan börjar skador uppstå. Läkarkåren har varnat för dessa batterier. Dom finns i varje hem och är livsfarliga för barn. Vår dotter är inte den första och inte heller den sista som drabbas. Vi trodde verkligen att vi säkrat vårt hem men trots detta händer det som bara inte får hända. Kan vi inte tillsammans hjälpas åt att sprida den här kunskapen och spara mycket lidande och dödsfall? Jag och Martin har diskuterat och övervägt att visa denna bild där vår dotter är i en väldigt utsatt situation. Men bilden är talande för hur illa det kan gå. Vi har landat i att kan det förhindra att fler barn drabbas är det värt det. Bilden är nu 2 veckor gammal. Izadora vårdas fortfarande på sjukhus men läget är nu stabilt. Hon har precis börjat dricka och jag får äntligen amma henne igen?❤️

Det här är vår dotter Izadora. Här i respirator. Hon svalde ett knappcellsbatteri, ni vet dom små runda som finns i väldigt många leksaker, klockor, airtags, nycklar, gratulationskort, febertermometrar osv…

Melinda Jacobs har postat ett inlägg om hur hennes och Martin ”E-type” Eriksons dotter svalt ett litet batteri och hamnat i respirator.
Hon skriver att när batteriet hamnar i matstrupen eller ner i mag, tarmkanalen så bildas en elektrisk strömkrets som fräter på organen och orsakar allvarliga brännskador. Bränner det hål är det livshotande och så fort batteriet når slemhinnan börjar skador uppstå.
Hon uppmanar följarna att tillsammans hjälpas åt att sprida den här kunskapen och spara mycket lidande och dödsfall.
Enligt hennes inlägg har föräldrarna diskuterat och övervägt huruvida de ska visa denna bild där dottern är i en utsatt situation, men kom fram till att de ansåg det vara värt det om det kan förhindra att ett annat barn råkar ut för samma sak.
Jag tycker det är ett fantastiskt initiativ att uppmana till detta, och Melinda skriver även att läget för dottern nu är stabilt, men nog fan hade man kunnat göra allt det här, utan att publicera en så otroligt utlämnande bild på sitt barn?
Jag vägrar bädda in inlägget här inne, och förstår inte hur media helt okritiskt kan dela vidare bilden. En bild säger absolut mer än tusen ord, men tusen och åter tusentals delningar av den här bilden kan inte göras ogjorda.

Att exponera ett barn i respirator på sociala medier och traditionell media är inget annat än en gränslös exploatering av sårbarhet. Det är ett etiskt haveri, där barnets integritet och rätt till ett privatliv ignoreras för likes, klick och uppmärksamhet – och ja, jag tycker det även om intentionen i det här fallet är att skydda andra barn från att råka ut för samma sak.
Vad ger någon rätten att använda ett barns livskamp, en stund av absolut hjälplöshet, som innehåll? Ett barn kan inte samtycka till att deras mest utsatta ögonblick ska visas upp inför tusentals främlingar.
Föräldrar och medier som väljer att publicera dessa bilder borde skämmas. Barnet reduceras till ett objekt, något att konsumera, utan att få en chans att själv förstå vad det innebär. Det är ovärdigt och oetiskt på alla nivåer.
Vissa saker ska aldrig vara för allmän beskådan, och det här är definitivt en av dem.
Det här hade gått att göra, utan att det här stackars barnet får hela sin utsatthet exponerad för allt och alla. DET HADE GÅTT! Garanterat! Det går att ta bilder från sjukhuset – och till och med på barnet – för att visa hur allvarligt det här är. En hand, en fot eller liknande med alla maskiner i bakgrunden. Eller varför inte en bild på ett sådant här batteri?
Man hade fattat, även utan den här bilden.

Hur tänker ni?

Magdalena Graafs hämnd på Magnus Hedman

Bildkälla: Stella Pictures

Den bidrog till ett stort bråk mellan mig och Magnus på den tiden. Vi sålde den med vinst. Magnus tog hela hela vinsten (vi var gifta) och lämna mig med halva vinstskatten när vi separerade.
Bråket var att ge mig halva vinsten eller betala hela skatten (vi hade lagt in lika mycket i den. Tro’et eller ej. Men vi hade delad ekonomi.
Jag lämnade utan vinsten men fick betala halva vinstskatten. Surt sa räven.
[…]

Idag kan vi skratta åt det. Men inte då. Vi hade advokater och jag tog det nästan till rättegång (vi gjorde tillslut en förlikning) // Magdalena Graaf

Magdalena Graaf bjuder läsarna på en tillbakablick på bloggen där hon tar upp anekdoter från det förflutna och hur Magnus Hedman blåste henne på pengar för längesedan när de separerade. 
De sålde en lägenhet med vinst, men Magdalena fick ingen del av den utan blev istället tvungen att hosta upp halva reavinstskatten, trots advokater och förlikning.
I sitt blogginlägg berättar nu Magdalena vad hon och systern Hannah gjorde för att hämnas på Magnus, och det här är ingenting för de kvackelmagade.

(tillbaka 20 år till Magnus)
Som hämnd smög jag och min älskade sister in crime Hannah upp till lägenheten en natt.

Toaletterna skulle renoveras och en av toalettstolarna stod i vardagsrummet inplastad. Vi tog bort plasten och la en REKORD STOR touchdown skitkorv i toaletten och smög därifrån. Den var stor som en underarm vill jag minnas.

Jag undrar mest hur planeringen och själva utförandet såg ut.
Vem var det som bajsade? Hade hon ätit någonting särskilt för att få till den väl tilltagna korven och hur länge satt de och tryckte (väntade alltså) innan vederbörande blev tillräckligt bajsnödig för att planen skulle gå att genomföra?
Och har Magnus fått veta det här tidigare eller kommer informationen i det här blogginlägget som en nyhet, även för honom?

Det här ska för övrigt vara en av världens största – om inte den största – bajskorv som en stackars magsjuk viking krystat fram.
Kanske behöver rekordet revideras om det ställs mot systrarna Graafs korv i storlek ”underarm”?

Jag älskar historier om hämnd, och då menar jag snyggt serverad hämnd, gärna kall!
Har du några exempel, krysta ur dig dem här nedan!

HanaPee om giftermål och kroppsnojor

Bildkälla: Stella Pictures

HanaPee har haft frågestund och tar upp två laddade ämnen, nämligen giftermål och kroppsnojor.
Om ni undrar varför det dröjt så länge för ett inlägg här idag så är det för att min iMac kastat in handduken. Den råkade stängas av mitt i en uppdatering och nu vill den ingenting längre.
Jag följer inte Hanna så nitiskt, så jag vet inte om hon skämtar eller är seriös med dessa två frågor om giftermål.
Någon som vågar sig på en gissning?

Fråga: ”Hur går bröllopstankarna? Vill ni gifta er?”
Svar: ”Nej” Fråga: ”Varför vill ni inte gifta er? Vill veta allt. Vill inte heller men känns så ovanligt.” Svar: ”För att vi inte är kära och har en jättedålig relation :/”

 

Fråga: ”Hur komma över kroppsnöja?”
Svar: ”Vet inte för jag har ingen”
Fråga: ”Hur komma över kroppsnöja?”
Svar: ”Hahaha skoja givetvis. Men TROR ålder hjälpt? och att man har nån som vill ligga med en även när man ser ut som ?
Och jag tänker mkt på vilka jag tkr e sexiga och det handlar sällan om ’perfektion’ och det MENAR jag
Å andra sidan är ju jag kvinna hmmm”

Tankar?
Och be en bön för min dator.