Jag tänkte köra en ”favorit i repris” eller vad man ska kalla det, och reposta ett gammalt inlägg som jag skrev för ca ett år sedan angående att vara introvert/extrovert (här Skrivet 05 November – 2017, 14:00:). Jag kom att tänka på detta inlägg då jag läste i en skvallerblogg att en viss bloggare nyligen uttryckt sej rätt korkat inom ämnet, och skriver att hen aldrig skulle kunna tänka sej att jobba med introverta människor då hen verkar tro att bara för att man är introvert (vilket jag är) så skulle man vara blyg, stel, aldrig våga ta för sej osv. Vilket såklart är väldigt felaktigt, men jag blir ju inte direkt förvånad över hur ytliga och dömande vissa människor (speciellt i denna branschen) är. //Isabelle Strömberg
Häromdagen skrev jag om att Kissie vägrar arbeta med människor som är introverta – något som väckt mängder med reaktioner.
En av de som nu tar till sin blogg för att säga sitt om saken är Isabelle Strömberg som publicerar om ett inlägg hon tidigare postat då det tar upp just det här ämnet.
…
Att vara introvert betyder väl i grunden att man laddar sina batterier i sin ensamhet, och att det är där man trivs bäst. Att man intresserar sej mer för det ”inre livet” än den materiella världen. Medan extroverta personer är precis tvärt om, dom laddar sina batterier och trivs bäst i sociala sammanhang. Vi är ju alla egna individer som fungerar på helt olika sätt, man kan t.ex vara introvert fast ändå gilla att umgås med andra människor, bara man får vara ensam emellanåt. Och självklart kan man även vara en extrovert person som kräver sin ensamhet ibland. Ingenting är skrivet i sten, men jag tycker att det är intressant att läsa om olika personlighetstyper, och jag tror att vi genom att lära oss mer om dem kan förstå varandra och framförallt oss själva lite bättre. //Isabelle Strömberg
Hennes inlägg är riktigt bra och jag rekommenderar alla att läsa det.
Jag inser allt mer som åren går att jag är en introvert. Jag har alltid trott att jag är en extrovert och att det vad som förväntas av mig men att ha insett och accepterat min ”introvert-het” har givit mig ett helt annat lugn.
Det är ju liksom inte svart eller vitt vilket Isabelle förklarar riktigt bra i sitt inlägg.
Tack för tips!
