Leonidas den andre?

Josefin Ottosson och Johannes ”Leonidas” Ulmefors välkomnade ett litet gossebarn i mitten av januari och nu har de avslöjat vad den lille guldklimpen ska heta.

Han har fått namnet ”Leonidas Johan Otto” och för den som undrar om sonen ska heta ”Leonidas Leonidas” eller äLeonidas den andre” så kan jag meddela att så inte är fallet.
Johannes heter nämligen inte ”Leonidas” utan det är hans ”artistnamn” eller smeknamn om du så vill.

Viktigt är dock uttalet *Leoniiiiiidas* så lägg det på minnet så slipper ni ”felnamna” honom.
Eller ”hen” om vi ska vara petiga.
Tror vi förresten att numerologen Paow officiellt är utnämnd till gudmor än? 

En förklaring och en ursäkt


Egentligen var planen att invänta Medieombudsmannens utlåtande om inlägget här ovan, som anmäldes dit ungefär samtidigt som jag valde att ta ner det.
Den planen står fast, men det här inlägget handlar inte om Medieombudsmannen. Det handlar om mig. Och om er som läser här och har förtroende för mig.

Personerna som det tidigare inlägget handlade om drogs in i ett sammanhang de aldrig borde ha hamnat i – inte här inne och inte av mig.
Jag var inte ens i närheten av att ha full koll på vad som faktiskt hade skett, och ändå publicerade jag ett inlägg som byggde på information jag borde ha varit betydligt mer kritisk till. Jag ifrågasatte inte tillräckligt. Jag kontrollerade inte tillräckligt, och ändå smackade jag upp det på Bloggbevakning snabbare än jag kan säga ”smygreklam”.
Jag publicerade innehåll från en av Sveriges mäktigaste influencers utan att ha en aning om huruvida det var sant eller inte.
Det ansvaret är helt och hållet mitt. Därför vill jag först och främst be de berörda personerna om ursäkt. Jag gjorde inte mitt jobb ordentligt.

Jag vill också be er läsare om ursäkt. Er som följer, tipsar, diskuterar och som litar på att jag hanterar information med både omdöme och källkritik. Det förtroendet är själva grunden för den här bloggen. Det är inget man får slarva bort. I det här fallet gjorde jag det.
Jag kan omöjligt veta vad som är sant och vad som är falskt i den här historien och borde således inte ha skrivit om den alls.

Jag var för snabb. För ivrig. För okritisk. Och i den ivern tappade jag bort det som alltid måste komma först: att stanna upp, kontrollera och ifrågasätta.

Inlägget borde aldrig ha skrivits under de förutsättningarna. Jag var – och är – för dåligt insatt i den här komplexa dispyten och skulle aldrig ha gett mig in i att göra vad som mest framstår som ett försök att ta ”stickprover”.
Oavsett vad Medieombudsmannen senare kommer fram till ändrar det inte det faktum att jag inte levde upp till den standard jag själv satt, och som ni har all rätt att förvänta er.

Det här är inte ett försök att skylla ifrån mig eller gömma mig bakom förklaringar. Det är ett erkännande av ett misstag. Och av ansvar.
Förtroende är grunden för allt som publiceras här. I det här fallet brast det. Det ska inte hända igen och därför vill jag säga det tydligt:

förlåt.

Olika storlekar – olika bemötande

För även om min rygg har blivit 0% bättre av min viktnedgång, så har bemötandet i vården blivit det. Jag kan inte bevisa att det är därför som jag nu får hjälp, lika lite som jag kan bevisa att det var pga vikt jag blev mobbad. Men när det är det enda man får höra en lång tid så är det lätt att anta.

Det här gör mig så upprörd eftersom jag vet att det som Linda-Marie Assergård säger är sant.
När jag var större så blev även jag bemött på ett annat sätt, inte bara av vården, utan av hela samhället.
Sättet som människor tittar på en, eller snarare – ser igenom en – svider och får en att känna sig gigantisk och osynlig på en och samma gång. Det är en fruktansvärd känsla – hur allt sådant förändras i takt med att ens kropp blir mindre, när alla människor förtjänar samma respekt av sjukvård och samhälle, oavsett vilken siffra som står på vågen.

Att Linda-Marie fått höra hur falsk hon är, hur hon har svikit alla och hur mycket en del hatar henne efter att hon blev en storlek L snarare än XL är helt sjukt.
Hur vissa önskat att hon ska förlora både sitt hus, sin man och sitt jobb pga att hon gjort förändringar för att få den vård hon har rätt till, oavsett vilken storlek hon är sinnessjukt.
Hon har alltså blivit hatad på nätet, i kommentarsfält och inkorg, och som att det inte räcker så har hon även fått ta emot hat, fysiskt i sin brevlåda.

Jag har följt Linda-Marie så länge jag kan minnas i min ”Bloggbevaknings-karriär” och tycker att hon är en lika bra förebild nu, som när hon bar kläder, några storlekar större än vad hon gör nu. 
Aldrig har jag fått intrycket av att hon gjort den här förändringen för att hon hatar sin kropp, utan i mina ögon har hon gjort den här förändringar för att andra hatat och haft synpunkter på hennes kropp och inte givit den vad den rätt till i form av respekt, vård och omsorg.

Du som av någon anledning inte riktigt passar in i samhällets normer, vad är din upplevelse?
Känner du igen dig i det som Linda-Marie och jag beskriver eller kan du inte relatera till det alls?

Nicci Hernestig firar 1 år som nykter

Nicci Hernestig skriver på Instastory att hon firar 1 år som nykter och i gårdagens Öppna Spår så fick jag kommentaren här ovan, med frågan om man verkligen kan säga sig uppnått 12 månader om man varit gravid i 9 av dem. 
Nicci skriver att hon planerar att fortsätta sin nyktra livsstil och då spelar det kanske mindre roll, vilken anledning hon haft till att leva nyktert.
Hade hon börjat kröka igen så hade det kanske framstått som en smula märkligt att hävda att hon haft ett ”vitt år” men om hon ska fortsätta på inslagen linje så förstår jag inte riktigt problemet.
Niccis make Viktor Lodin har brottats med både droger och psykisk ohälsa och berättade i Göteborgsposten i september att även han valt det nyktra livet, så att Nicci nu skriver att gjort samma val som honom är inte jättekonstigt.
Kanske vill hon stötta och underlätta för honom att hålla den inslagna och nyktra linjen, kanske gör hon valet helt för sig själv och har kommit underfund med att även hon vill leva utan alkohol för nu.
Så in min bok, inte så konstigt alls, så fira på!

Gud, kommer ni ihåg när Isabella Löwengrip sa att hon skulle skippa alkoholen för ett tag och Stoppa Pressarna skrev om att hon tagit ett ”återfall” när hon väl tog ett glas? Och hur SP skrev en artikel om hur jag ”stöttade ”min fiende” Isabella i hennes återfall” när jag påpekade i det här inlägget att man inte tar ett återfall om man väljer att bryta en självvald nykterhet utan beroendeproblematik?