Det är inte älvan på bilden som har skrivit brevet
Elsa Billgren har skrivit ett inlägg om sitt nya hus på Gotland, som hon och maken Pontus är i full färd med att renovera, eller jag vet inte om det är en renovering de gör, utan det känns snarare som att de bygger det huset från grunden och det gamla huset får vara med på hörn när det passar.
Jag fnissar lite när jag läser Elsas trollska beskrivningar av hur hon svävar runt på tomten och bekantar sig med trädgården, ljuset och känslan. Hon studerar hur solen dansar genom lövverket, hur färgerna skiftar under dagen. Man kan nästan höra harporna spela i bakgrunden.
Kanske går hon en kurs i trädgårdsdesign? Eller sitter hon med en kopp te och bläddrar i böcker om ängsblommor, allt medan älvorna nickar godkännande?
Under en bild skriver Elsa om stenmurar som får komma fram, ängar som får fri sikt och små hemliga hörn som ska utforskas.
Alltså, det här är inte för mig. Jag avskyr trädgårdsarbete och skulle gärna lägga asfalt på hela den lilla gräsmattan som vi har i det nya huset. Här utforskas inte mer än nödvändigt, men alla är ju olika, och det är här jag klickar mig vidare in i Elsas kommentarsfält.
Att klicka sig in i Elsas kommentarsfält är som att kliva in i en helt annan värld.
En värld, fylld av magi, drömmig dimma och lövverk som viskar hemligheter. Som en varm filt av pepp och poesi – och jag är rätt säker på att det finns älvor även där, kanske med en liten kör av koltrastar som bakgrundsmusik.
En läsare tycker att alltsammans är magiskt, medan en annan skriver att ”Hit kan dina tankar flyga när det är grått och mörkt ute!” och jag får för mig att de planerar att åka till Gotland, stå i ring runt huset och sjunga ”Kumbaya”.
Själv planerar jag att tidsinställa kvällens öppna spår och sedan smälla ihop datorn.
Hepp.. (eller gå i magisk fred)
