Visa det här inlägget på Instagram

Kan någon förklara för mig varför de sitter och pratar om uppsopade barn på stränder – inför sina egna barn?
Ansiktsuttrycket på deras äldsta dotter, till vänster, säger egentligen allt, men det verkar man noll hänsyn till eftersom kameran rullar vidare. Eller motiverar man att skaka om det egna barnet rejält för att få till en riktigt ”effektiv” reklamfilm för UNHCR.

Jag avskyr att behöva lyfta barns reaktioner som exempel – dessa barn är redan så sönderexponerade av sina båda pappor att det nästan inte går att tala om en privat sfär längre. När gränsen flyttas så pass långt att man till och med delar traumatiserande samtal om döda barn på en strand med sina egna barn i bild, då är det inte längre bara ”vardagliga ögonblick”. Det är ren exploatering.
Barnen får ingen chans att välja, de får ingen möjlighet att värja sig – och vi som tittar förväntas bara svälja det som ”content”. Men vad gör det med dem? Att tvingas sitta bredvid, bli filmade, och samtidigt höra de mest fruktansvärda beskrivningarna. Det är inte bara obehagligt, det är vidrigt.

Och kanske är det just det som är mest talande: när ens barns integritet blivit så förbrukad att till och med döda barn på en strand kan klippas in i samtal som sker inför barnen utan att någon ens höjer på ögonbrynet. Fast å andra sidan – varför sluta vid döda barn på stränder, när nästa avsnitt säkert kan bjuda på en live-reaktion från BUP?”
Hur kan UNHCR tycka att det här är en okej reklamfilm? Traumatiserade barn?

Och vad är det för jävla dårar som följer dem, och som uppmuntrar till det här beteendet?
Kolla bara på den här kommentaren:

Och så orosanmäler folk Nicci Hernestig för att ha tränat på gym i sin graviditets 23:e vecka?
Make that make sense, please!? Anmäl ingen, mmkay!?

Tack för tips!