Visa det här inlägget på Instagram

Ibland hör jag folk hävda att felet med människan är att vi är för kära i våra materiella ägodelar. Men jag menar att det egentligen är tvärtom. Att vi känner så pass lite för våra ägodelar att det blir ett problem.
För det gör att vi kan slänga en tröja efter tre användningar eller tapetsera över våra tapeter efter bara något år. Att vi renoverar sönder vackra gamla gårdar och ersätter otroliga munblåsta fönster med moderna av aluminium som är omöjliga att underhålla. Att vissa av oss älskar alla våra grejer är inte det stora problemet. Om fler gjorde det kanske de skulle vårda dem bättre. // Underbara Clara

Jag kan inte NOG skriva under på det Clara skriver i sitt inlägg. Frågan är väl hur många saker man kan ha och som man inte vill göra sig av med, innan man tar klivet över till ”hoarding”? Kan man ha en influencisk ”släng” av det tror ni?
Det har nog jag i så fall då…
Jag gillar inte att göra mig av med saker, någonsin.

Vad tycker ni om Claras lilla känga till många av hennes flunskollegor?
De är ju experter på materialism-rotation…

Visa det här inlägget på Instagram

Instagraminlägget har ingenting med det här inlägget att göra, men jag tyckte den var så fin att jag låter den illustrera inlägget. 

Underbara Clara är en av få influencers som fortfarande satsar på bloggformatet, och som inte verkar ha tappat några stora mängder följare när många av hennes kollegor slopade formatet till förmån för Instagram, Tiktok och Youtube.
Hon skriver på sin blogg att hon lagt väldigt mycket krut på bokskrivande fram till nu, och att hon på grund av det inte haft några långsikta bloggplaner, utan att hon tagit det som det kommit. Att hon kanske planerat ett eller två inlägg framåt, men att ”that’s it”.
Nu ställer hon frågan om vad läsarna skulle vilja ha mer eller mindre av:

Vilken typ av inlägg gillar du? Vad vill du ha mer av? Vad har jag missat att skriva om? Är det färre bilder? Längre texter? Mer recept? Mer ryt ifrån? Fler DIY, odling och trädgård? Eller rentav mindre? Kom gärna med önskemål och input så att jag får en spark i baken inför mitt och Ericas redaktionsmöte, som vi ska ha inom kort. För nu är boken klar och semestern går mot sitt slut och jag har tid att tänka mer fokuserat på bloggen igen! // Underbara Clara

Gensvaret lät inte vänta på sig, och inlägget har hela 230 kommentarer, vilket inte tillhör vanligheterna på bloggar av det här slaget. 
Så vad vill hennes läsare läsa om?

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.
[…]

Vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den? // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett väldigt intressant och huvudet på spiken-inlägg om dagens utseendehets, poseringspandemi och SVTs nya serie ”Händelser vid vattnet” och om hur hon känner igen den obrydda estetiken från fotoalbumen med sina föräldrar som unga. Hon skriver att hennes mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. Att hon på bilderna ser ut att vara sig själv. Att hon inte poserar.
Clara tycker hela serien ”osar sex”, men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt.
Huvudrollsinnehavaren – som spelas av Asta August – är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och på benen.
Clara beskriver henne som att hon ser verklig ut. Som en ”hyfsat vanlig kvinna”. Och hon är HET! Och så vacker, för att hon är på riktigt och inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag.
Clara kommer med många bra analyser i sin text, som jag varmt kan rekommendera.

I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och “perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den? // Underbara Clara

Huvudet på spiken säger jag.
Vad säger du?

Tack för tips!

Men nu är vi alltså över puckeln. Och jag vet att nästa fas strax inträder. Från mitten av april tills mitten av juni går jag in i ett närmast maniskt tillstånd. Det är samma sak varje vår. Jag är ute och gräver i rabatterna till midnatt. Vaknar vid fem och går ut och lyssnar på fågelsången. Kånkar krukor och skrubbar utemöbler och tar en långpromenad när klockan redan hunnit bli elva på kvällen. Stegräknaren visar 123 000 steg på en vecka när den prilliga våreuforin slår klorna i mig. Jag följer lyckligt med. Under en kort period varje år får jag vara koko i bollen med en energi som nästan ger klåda. Och inte förrän vi är en bra bit in i sommaren klingar det av och ersätts av en loj och däst sysslolöshet. Som också har sin charm. // Underbara Clara

Underbara Clara har skrivit ett inlägg om sina känslor för den snart analkande våren. Om hur on tagit sig igenom de mörka ”oxveckorna” som infinner sig efter jul, genom att använda sig av samma metoder som som övar på i sin traumaterapi. ”Att inte försöka trycka undan jobbiga känslor – utan istället ge plats för dem i hela kroppen. Rentav välkomna dem”.
Det är så klart lättare sagt än gjort, men visst bli ni lite vårpeppiga av Claras inlägg?
Det blir jag…
Jag är i stan och poddar när ni läser det här, och har förhoppningsvis sneakers eller någonting annat ”vårigt” på fötterna.
Om asfalten är torr så är det vår, vare sig den är sopad eller inte!!

Jag måste kanske ta mig igenom snön som fortfarande ligger på den skuggiga tomten för att komma till den torra asfalten, men nu är det vår och så är bestämt, som Martin Dahlns fejk-morsa så vackert uttryckte det i Rålis efter VM-bronset 94.
Den som vet vet… (Hur många vet? Hand upp!)