Efter en stund på rummet promenerade jag strax över gatan bort till Rose Bakery och gjorde det absolut svåraste jag vet – åt en måltid själv på restaurang. Det gick verkligen jättedåligt.

Egentligen borde det ju inte vara något konstigt alls – en person som äter lunch och sitter och läser en bok, världens normalaste sak.  Men ändå – jag känner mig så fumlig och självmedveten. Fipplar upp och ned med besticken, tar en för stor tugga, tappar en bit, försöker samtidigt vända ett blad i boken, gör det allra pinsammaste och tar upp telefonen för att ta den här bilden. Ja ni fattar ungefär hur avslappnad jag var. Någon som känner igen sig i känslan av den obekväma ensamma måltiden? Hur kommer man ens över det? Ibland kan jag undra om det är en liten liten restprodukt från när jag hade en ätstörning som tonåring, den här starka känslan av att vilja krypa ur skinnet när jag inbillar mig att jag observeras äta ensam. Sorgligt om det är så. // Sofia Wood

Sofia Wood delar ett väldigt ärligt inlägg på sin blogg om något jag tror många kan känna igen sig i – att äta ensam på restaurang.
Hon kom ner till Paris några timmar tidigare än hennes sällskap och gick ut och satte sig för att äta endam och läsa, och hamnade i ett inre kaos av fumlighet, självmedvetenhet och tappade matbitar.
Att sitta själv och äta borde vara världens mest normala grej, skriver hon, men känslan av att vara observerad gör henne stel och nervös.
Hon funderar till och med på om obehaget kan hänga ihop med hennes gamla ätstörning – en sorts kvarleva från en tid då mat och kontroll var laddat.

Att vara bekväm med att äta ensam, har det att göra med huruvida man är en introvert eller en extrovert tror ni?
Jag är mer introvert än extrovert och känner mig fullkomligt bekväm med att äta på egen hand, och ibland kan jag nästan föredra det faktiskt.
Kanske behöver man bara öva på det?