I helgen postade Elin Härkönens ex-pojkvän Muhammad Yigit flera bilder och videos på sin story om hur han bett henne ta bort bilder och filmer på deras gemensamma tid tillsammans, någonting som hon enligt honom inte velat hörsamma. 
Personligen så är jag för lat och bekväm för att orka göra något sådant, men hade mitt ex uttryckligen bett mig om det så har jag svårt att se att jag inte skulle hörsamma det.
Alla har givetvis ett förflutet, som kan se ut på mängder av vis, men just att vägra ta bort innehåll från ett gemensamt sådant är i mitt tycke lite märkligt.
Kanske sabbar det ett minutiöst planerat flöde? Kanske handlar det om någonting annat? Kan det vara en principsak?

Hur ser ni på saken? 
Är ni typen som raderar på en gång, så fort relationen är över eller är ni lite lata och bekväma som jag? Eller beror det helt på varför relationen tog slut? Jag har på min höjd gjort några fotoalbum på Facebook privata.

Visa det här inlägget på Instagram

Under julen har ”the Grinch prank” formligen exploderat på sociala medier. Föräldrar filmar vettskrämda barn samtidigt som vuxna runtomkring skrattar, lägger ut och delar vidare.
Det gör ont i magen att se hur rädda barnen blir, men ännu mer ont i magen gör de vuxnas reaktioner.

‼️ Vi vuxna behöver vara tydliga och starka förebilder online och
1. aldrig utsätta ett barn
2. aldrig skratta åt eller lajka liknande inlägg
3. säga ifrån i kommentarsfält vid klipp som kränker eller skrämmer barn.

Vad tänker du när du ser liknande ”roliga” klipp på sociala medier? Kommentera gärna. // Caroline Engvall

Jag tycker det här är vidrigt!
Vad tycker du? Och vad tänker du om att trender som dessa får ben på sociala medier på ett sätt som inbjuder till en minst sagt bristande konsekvensanalys?

Johan Pehrson är partiledare för Liberalerna och utbildningsminister, och han skrev i en Expressen-krönika, publicerad den 5 november, om omöjligheten att få sina fyra barns odelade uppmärksamhet vid middagsbordet.
Att det varit svårt i alla tider, men att det i vår tid är omöjligt pga smarta telefoner:

Jag har knappt ätit en middag med min familj de senaste tio åren utan att någon tittar på mobilen. Att få fyra barns odelade uppmärksamhet har i alla tider varit svårt – i vår tid är det omöjligt.

Anledningen är att smarta telefoner är helt annorlunda i dag än vad de var när de kom i mitten av 00-talet. I dag är ens flöde skräddarsytt av världens bästa ingenjörer och psykologer för att det ska vara omöjligt att lägga ner mobilen.

Det här fick en av mina läsare att reagera och hen skrev så här i gårdagens Öppet Spår: 

Är chockad över detta som Johan Pehrson (L) skrev i Expressen: ” Jag har knappt ätit en middag med min familj de senaste tio åren utan att någon tittar på mobilen.” Vadå sa du?? Är det möjligt?
Hur har ni det med detta? Vi har absolut inga telefoner vid matbordet, varken i min egna familj eller i min gamla egna familj.
Människor får höja kraven på livskvalitet. Jag är glad å mina barns vägnar att jag är så mobil- och tv-allergisk som jag är, då får de ändå titta litegrann, 10-åringen har egen mobil, 8-åringen ej.

Lite intressant att det återigen är Liberalerna som sticker ut hakan och kritiserar skärmar och vad man kan åstadkomma med hjälp av dem och några ynka knapptryck.
I det här inlägget skrev jag om jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) vill införa en lag om märkning av retuscherade bilder i kommersiella sammanhang. Både Frankrike och Norge har redan liknande lagstiftning, där influencers och företag måste markera retuscherad reklam. I Norge kan brott mot lagen leda till böter.

Är det någonting att chockeras över? Gör ni? Och hur ser det ut hemma vid ert matbord? Både om ni har eller inte har barn, det kan vara ack så otrevligt om en vuxen person vid matbordet sitter mittemot en och slö-skrollar mobilen, samtidigt som hen skyfflar in mat.
Vi har inte mobilförbud vid middagsbordet, utan det tror jag har känts som en självklarhet för alla inblandade. Ofta när vi sitter och pratar om något så kan det bli så att någon kollar upp någonting i mobilen, men då har det alltid med samtalet att göra. Ingen sitter och skrollar TikTok under middagen, inte ens jag. 😉

Under gårdagen skrev flera medier om att det cirkulerar en film på sociala medier, som sägs förställa mordet på fjortonåriga Emilia, som förra veckan hittades död i Landskrona.
En 13- och en 15-årig flicka misstänks för mordet, som ska ha skett på grund av ett bråk mellan dem och en tredje person är misstänkt för grovt skyddande av brottsling

Nu skriver Expressen att delar av förloppet filmats, och enligt uppgifter till tidningen har den äldre av de misstänkta flickorna medgett att det är hon som har filmat – och sedan skickat klippen till sina vänner, vilket lett till att klippen fått spridning på sociala medier.
Oroliga föräldrar som sett olika klipp föreställande detta har nu hört av sig till polisen.

– Vi får nog flera samtal per dag vill jag påstå, säger polisens utredare Kenth Pehrsson till P4 Malmöhus.

Enligt honom är det svårt att kontrollera sina barns internetaktivitet, och han uppmanar föräldrar och andra vuxna att prata med sina barn om detta samt vad de ska göra om de påträffar skrämmande eller obehagliga videor. Men hur gör man det? Det är inte det enklaste, men här är några råd från experter på området.

Enligt en artikel i DN mår barn ofta dåligt av att se skrämmande och obehagliga videor på sociala medier. Hur länge dessa känslor sitter i varierar, men vissa grupper är särskilt känsliga, enligt överläkare Emma Claesdotter-Knutsson.

Forskaren Carolina Martinez, lektor i barn- och ungdomsvetenskap och docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö Universitet, säger i samma artikel att ett barn är mer utsatt om det inte har engagerade föräldrar att prata med om sina upplevelser. Effekterna blir betydligt värre för ett barn som har sämre stöd hemifrån eller föräldrar som inte är insatta i barnets medieanvändning.

Att bara dra ur sladden är inte lösningen, enligt Emma Claesdotter-Knutsson. Hon uppmanar istället föräldrar att visa intresse för vad barnen gör på skärmen. ”Tiden då vi kunde blocka skärmarna är förbi. Det är bättre att bjuda in barnen till diskussion. Berätta vad du själv tittar på, titta på saker tillsammans,” säger Emma Claesdotter-Knutsson, och fortsätter med ett exempel:

Jag tänker att man som förälder kan ställa en fråga på kvällen: vad har du tittat på idag? Var det något som var kul, var det något som var läskigt?

Jag ställde frågan till Mårten Schultz, professor och docent i civilrätt, om huruvida man kan göra sig skyldig till något brott genom att sprida den här typen av klipp vidare. 

Enligt honom kan det vara brottsligt att sprida bilder på någon som utsätts för brott. Lagen om olaga integritetsintrång förbjuder att sprida bilder och ibland annan information (som ljud) som visar någon i en särskilt integritetskänslig situation, till exempel någon som har sex, blir misshandlad eller är akut sjuk. Men den här lagen gäller bara levande personer. Om offret inte längre lever när bilderna eller filmerna sprids, kan inte lagen användas.
Det är annorlunda jämfört med förtalsreglerna som skyddar både levande och döda, och så här ser han på den existerande lagstiftningen:

Det har förekommit en diskussion om inte regel om olaga integritetsintrång borde göras om, särskilt när det gäller spridandet av filmer som skildrar själva dödandet och jag anser själv att lagstiftningen i detta avseende bör ändras.

I vissa fall kan filmer av det här slaget falla under andra regler. Skildringar av utdraget våld – tortyrskildringar och liknande – kan utgöra olaga våldsskildring. Det har mig veterligen inte förekommit några fällande domar för det i situationer som påminner om den du beskriver.

Mårten länkar också till den här artikeln i DN som han är medförfattare till, i vilken han och jurist Ängla Eklund anser att spridandet av bilder på döda människor borde vara brottsligt om det inte finns något som gör att det är försvarligt. De säger så här om den förändring i yttrandefrihetsgrundlagen som de vill se:

Spridande av bilder på en död människa borde kriminaliseras och kunna ge två års fängelse.

TILLÄGG:

Jag ställde frågan till Mårten om det är brottsligt att sprida en video på en nu avliden person, om personen fortfarande är vid liv i klippet?
Hans svar:

Det är spridningen som avgör – inte bildupptagningen. Om någon filmar en misshandel av en person och sprider filmen efter att offret avlidit så leder inte spridningen till ansvar för olaga integritetsintrång. 

Hur ser ni på allt det här?
Filmer som sprids och hur den existerande lagstiftningen är en smula…tandlös?