Vad tycker ni? Tycker ni att Alexanders omslag är slående likt Zlatans?
När man ställer dem bredvid varandra så är det klart att man slås av likheten i själva bakgrundsfärgen, men förutom det så vet jag inte om jag håller med kommentaren här ovan.
Hade jag bara sett omslaget till Alexanders bok så hade jag nog inte reagerat.
Om det är någonting som Alexanders bokomslag påminner mig om är det snarare det här – gul botten och blått objekt!
Visst, visst?
Det här mailet ramlade in samtidigt som jag sitter och lyssnar på min medverkan i PT-Fias blogg ”Ofiltrerat” där hon försöker få det till att jag är en influencer trots att jag vägrar. 🙂
Visst är det lite ironiskt ändå?
I podden pratar jag i 100 km/timmen och det märks att jag är mitt uppe i granskningen av Isabella och hennes förehavanden och att hennes medverkan i Schulman Show precis hade publicerats.
Jag kände nästan direkt när jag gick därifrån att jag nog mest bara gav ett ganska irriterat och lite stressat intryck men så blir det ibland.
Nästa gång ska jag försöka ta ett djupt andetag och inte försöka trycka in två timmars prat på en timme, men det fanns en hund på Acast att gosa med så det gjorde mig glad i alla fall.
Fia har – till skillnad från mig i den här podden – en fantastiskt lugn och harmonisk röst och skulle gärna få läsa in godnattsagor till mig. 🙂
Debattartikel från Aftonbladet.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag i princip uteslutande lyssnar på True Crime-poddar och att de böcker och dokumentärer jag väljer nästan alltid handlar om liknande saker.
Jag ser mig själv som lite av en ”nörd” och läser gärna faktaböcker som ingående diskuterar brottsplatsundersökning, rättsmedicin och psykologiska analyser av dömda förövare och lyssnar jag på poddar så väljer jag poddar som ”Real Crime Profile” – där fokuset ligger på att ge offren en röst och identitet medan förövaren ofta inte ens nämns vid namn.
Den leds av bland annat Laura Richards (New Scotland Yards) och Jim Clemente (FBI) som båda är tunga namn inom profilering av gärningsmän och deras beteenden.
Man skulle kunna kalla mig lite av en fakta-junkie när det kommer till True Crime och jag har velat fram och tillbaka kring om jag skulle läsa kriminologi eller inte – så när jag ”konsumerar” True Crime så vill jag har fakta och information.
Med det sagt så är det förmodligen enkelt att förstå varför jag inte lyssnat på Anitha Schulman och Ann Söderlunds ”Crime special” där de av någon outgrundlig anledning diskuterar fall som mordet på Engla och Pernilla och morden och mordförsöket på Emma Jangestig och hennes två barn.
Varför jag skulle sätta mig och lyssna på dem när de – enligt debattartikeln här ovan – diskuterar svenska mordfall på ett sätt som mer framstår som en skvallrig vinmiddag än någonting annat, helt utan respekt för offrens anhöriga?
Jag är inte dugg intresserad av vad de har att säga om dessa mordfall eftersom de varken kan presentera nya uppgifter eller analytiska slutsatser inom gärningsmannaprofilering, brottsplatsundersökning eller rättsmedicin vilket gör att dessa avsnitt inte innehåller någonting annat än respektlöst skvaller och sensationslystnad.
Jag har helt ärligt aldrig förstått varför de började diskutera ”True Crime” från första början?
Jag ställer mig helt och fullt på de anhörigas sida här och förstår deras ilska, frustration, sorg och rädsla över att mordet på deras anhöriga diskuteras helt utan konsekvensanalys av dessa två och att ljudfiler och annat – som enligt artikeln inte ens innehåller sanningen – går rakt ut i etern till deras hundratusentals läsare utan någon som helst hänsyn till offrens nära och kära och vad detta kan innebära för dem.
Anitha och Ann ser kanske detta som ”underhållning” att diskutera kring men för Engla, Max och Sagas mammor och Pernillas syster är detta verklighet – en plågsam verklighet som de tvingas leva med varje dag, oavsett hur ont den gör.
Det är så otroligt oansvarigt av Anitha och Ann vara så här oförsiktiga med den här typen av känslig information och att luta sig mot att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt” får dem bara att framstå som extremt empatistörda.
Läs gärna hela debattartikeln på Aftonbladet innan ni kommenterar då det är offrens anhöriga och deras känslor och tankar kring detta som jag vill lyfta fram och i det här fallet anser jag att de har tolkningsföreträde.
Det ska bli intressant att se hur Ann och Anitha kommer bemöta detta och om de kommer säga någonting mer än att ”vi pratar kliniskt om utredningen i våra poddar, inte om morden”. Och att ”vi har full rätt att diskutera kriminalfall objektivt”?
Extra intressant blir då också det här inlägget av Anitha där hon pratar om respekt för de anhöriga.
Hur långt tror ni den respekten sträcker sig innan Anitha tycker att det är fritt fram ?
Här under ser ni hur Anithas inlägg såg ut innan hon redigerade det och tog bort alla kritiska kommentarer:
Tack för tips!
Peg Parnevik la upp den här bilden på Instagram efter att hon berättat i sin podd att hon lidit av bulimi i tre år och att problemen tilltog efter att hon och familjen blivit riktigt kända via sin serie ”Parneviks”.
Att hela tiden bli jämförd med sina systrar tog hårt på henne och ett tag kunde hon spy så pass mycket som två gånger om dagen. Ätstörningen fanns där redan innan hon blev känd men efter det så eskalerade den.
I inlägget här ovan skriver hon att hon är väl medveten om att hon är normen genom att vara både vit och smal, men hon vill lyfta fram att inte ens de ”perfekta” influencerna är perfekta.
Hon vill inte kallas modig för att hon lägger upp en bild på en veckad mage när allt det handlar om är att hon tillåter sin kropp att vara sig själv.
Jag håller med.
Hur sjukt är det att man helt plötsligt är ”modig” bara för att man visar upp hur ens kropp sett ut hela tiden? Är det modigt att våga ta ett djupt andetag? Att sjunka ihop med överkroppen? Att slappna av?
Sinnessjukt egentligen…
Att det räknas som modigt är enbart för att det är så pass ovanligt att många börjar tro att de är den enda som får ett veck på magen när de sitter ner eftersom man inte ser det någon annanstans…