Alfons Åbergs pappa och hans ålder är någonting som är lite av ett återkommande debacle där människor förfasas över att faktiskt bara är 36 år gammal i boken, men ser ut så här:
Den här gången är det morsorna Kenza Zouiten Subosic och Ines Kokic som diskuterar ålder i podden ”Mer än bara morsa”.
Kenza tar upp de Mello-aktuella Brandsta City Släckers, som var i 40-årsåldern när de tävlade med “Kom och ta mig” 2002. Då tyckte hon att de var gubbar med stort G. Gu-hubbar.
Problemet?
De är ungefär lika gamla då som Kenza och Ines är nu. Plötsligt känns tiden mindre som en linje och mer som en boomerang. SMÄCK LIKSOM!
Ines säger att hon tänker ge allt i kriget mot tiden, för det är vad som förväntas av dem.
Man ska vara ung och fräsch. Helst naturligt. Absolut utan att det syns att man försöker. Gärna utan att försöka alls egentligen. Och det är ju det som är det intressanta.
Vi ska åldras – men snyggt.
Helst utan rynkor.
Men absolut utan ingrepp.
Och definitivt utan att prata om det.
Så frågan är: darrar det lite i magen när du tänker på Brandsta City Släckers? Eller på Alfons pappa?
Författaren och illustratören bakom böckerna om Alfons Åberg är Gunilla Bergström.
Den första boken, ”God natt, Alfons Åberg”, kom ut 1972 vilket betyder att hon var cirka 30 år gammal när hon introducerade Alfons och hans pappa för första gången. (Gunilla Bergström är född 1942.) Kan det varit så att HON hade åldersnoja och ritade det hon trodde att det innebar att vara hela 40(!) år gammal, vid skapandet av Alfons pappa?
Så.
Åldersnoja eller ålder är bara en siffra?
Ett ljus till på tårtan – eller början på existentiell kris?
Jag kom att tänka på en sak här i mitt knapprande och vill veta hur ni ser på saken…
Kan man månne få identifiera sig som en annan ålder än den man egentligen är? Jag menar, kan man leva som theriantrop och gå genom livet i tron att man är en katt så borde man väl kunna identifiera sig som en pigg och fräsch 25-åring.
Hoppet är trots allt det sista som överger en.
