Paula kritiseras för att vara naiv eftersom hon inte skriver om Coronaviruset på sin blogg.
Behöver vi verkligen fler ställen att läsa om Coronaviruset på?
Och VAD ska Paula skriva på sin blogg om Corona som inte har stått på hundra andra ställen redan?
Eller tänker vederbörande att det kan finnas någon bland alla Paulas läsare, som helt missat Corona-hysterin, och vars blotta överlevnad är beroende av ifall Paula varnar för och upplyser om Coronaviruset?

Herregud, man har inte allt för många saker att kritisera om man kritiserar en bloggare för att inte agera sjukvårdsupplysning åt sina följare.

När jag skrev och tidsinställde det här inlägget igår så hade Paulas inlägg om ”fredagsstatus” inte publicerats än, föga förvånande. 😉
Därför gör jag en liten tvåstegsraket av det här inlägget, sätter dit en liten svans om ni så vill då det kanske inte vore så kul med två inlägg på rad om Paula.

Emma kommenterade här inne och frågade om det inte är så att Paula borde ha reklammarkerat sitt inlägg högst upp eftersom hon berättar att samarbetet med Kockens kryddor fortsätter.
Hade hon bara skrivit det så hade jag spontant känt att det nog inte är så mycket är tjafsa om, men eftersom det låter som mer av ett ambassadörskap eller långtgående samarbete OCH att det faktiskt är en ganska utstuderad produktplacering i tre av bilderna så är jag inte riktigt lika säker på hur RO eller KO skulle se på saken.
För vad är störst risk att missa i inlägget eller vad tar man enklast med sig från det?
Meningen om att samarbetet fortsätter eller produkterna från Kockens kryddor?

För mig är det bilderna på kryddburkarna och eftersom man som mottagare av reklam inte ska behöva leta efter en reklammarkering så skulle den här otydligheten vara någonting en granskning skulle kunna slå ner på.

Hur många människor tror ni Paulas inlägg om citronpeppar revolutionerar matlagningen för?
😉
Kanske finns det någon där ute som vågar sig på att stoppa ner en burk citronpeppar i kundvagnen för första gången, tack vare Paula?

Det blev en del kommentarer efter att jag välkomnat Lisa och Jonas lilla dun till världen och skickade med meningen ”nu börjar livet på riktigt” till dom nyblivna föräldrarna. Att det var okänsligt uttryckt av mig med tanke på att det finns dom som går igenom missfall eller inte blir gravida eller inte ens vill ha barn. Har dom inte riktiga liv då eller?
[…]

Med det här inlägget ville jag dels förklara hur jag tänker kring att livet börjar med barn, för för mig ÄR det så att det känns som att mitt liv började med barnen. Det fick en mening jag inte känt förut även om mitt liv inte var meningslöst utan dom såklart. För mig blev det att växa upp, att bli familj, att bli mamma ett viktigt steg för mig. Jag ser moderskapet som min främsta roll i livet och jag tycker det måste vara okej att få känna så och uttrycka det.

Det här är mitt forum och vill inte censurera allt jag skriver om för att det kanske klickar dåligt i någon som går igenom något tufft just nu. Tro mig i att jag trots det förstår smärtan i när det inte går som man vill med att vänta barn och jag vill gärna skicka er styrka! Jag minns den sorgen och känslan så väl. Det är inget jag önskar någon att gå igenom. Men – livet går allt för ofta på sätt som vi inte önskar och jag tror att det är viktigt att inte tappa förmåga att glädjas med andra. Det kommer bara göra den egna smärtan värre.//Paula Rosas

Jag tror att uttrycket ”nu börjar livet på riktigt” kan ha lika många betydelser som det finns människor att yttra det.
För någon som drömt om att bli förälder så känns det kanske som att livet börjar med ett barn, medan för någon som inte har någon barnlängtan så är det kanske någonting helt annat som väcker den känslan.
Jag som inte vill ha egna barn blir inte det minsta påverkad av det Paula skriver och för mig är det inte ett dugg okänsligt, förmodligen för att det handlar om någonting jag varken vill ha eller saknar.

Att livet börjar på riktigt, kan inte det vara när man avslutat en utbildning och tar klivet ut i arbetslivet? Eller en drömflytt? Att köpa hund? Eller häst? Eller båt? Ta flygcertifikat? Gå ner i arbetstid? Gifter sig? Skiljer sig?
För mig kändes det som att livet började när jag började plugga i USA, men för någon annan har det känts som att livet börjat någon helt annan gång, med någonting helt annat.

En viktig sak tycker jag dock är Paulas avslutande mening från citaten här ovan:

Det här inlägget handlade om hur Dani knappt vågade berätta för Kenza att hon var gravid med rädsla för Kenzas reaktion eftersom hon och Aleks precis misslyckats med sitt 2a IVF-försök. 
Hur jobbigt det var för dem båda, men också hur de tog sig igenom det med sin vänskap intakt.

Vad betyder ”Nu börjar livet på riktigt” för er? 
Vad fick er att känna så eller vad tror ni kommer få er att känna så om ni inte gjort det än?

Borde inte självförsvar ingå i grundskolans läroplan?
För helt ärligt, vad har man mer nytta av i livet? Virkningen man lär sig på syslöjden eller kunskap om hur man undviker och/eller avvärjer ett överfall?
Så vida jag inte har virknålen med mig, att hugga i ögat på en attackerande förövare så skulle jag säga självförsvar – alla dagar i veckan.

Paula Rosas har skrivit ett inlägg tillsammans med Madeleine Vall Beijner som handlar om vad man kan göra för att undvika ett överfall, och vad man ska göra om överfallet är ett faktum.
Här är två viktiga punkter som Paula nämner i sitt inlägg, men gå gärna in och läs det i sin helhet. Förhoppningvis kommer ingen av oss att någonsin behöva försvara oss på det här sättet, men det är ju bättre att vara för mycket förberedd än inte förberedd alls, eller hur?

• Skapa en medvetenhet kring din omgivning. Titta upp och håll koll vad som finns runt om kring dig. Ha inte hörlurar i, bort med telefon och bär inte en luva. Det försämrar din sikt. Välj upplysta vägar och platser där människor är i rörelse.
• Skrik, skada, gör motstånd och DRA. Sluta aldrig att göra motstånd och skrika. Att göra motstånd visar att man har bättre chans att också återhämta sig psykiskt efter ett överfall, visar statistiken på.

Har ni tagit någon självförsvarskurs?
Och har ni – hemska tanke – någonsin behövt använda självförsvar?

När jag förra helgen skrev om att jag under söndagen knep lite egentid med träning och brunch ihop med vänner hade Hugo en skridskodejt med hans vän och tjejerna.

Även denna vecka har Hugo varit iväg på jobb i ett par dygn, och nästa vecka sticker han till Finland. Clean exploderar just nu, och det är något alla i familjen kämpar och stöttar varandra för. Men jag är inte ensamstående. Vi är två. När Hugo är borta finns jag kvar. Med ett eget arbete, med ansvar över hem, barn, vardag, aktiviteter och sysslor.

Jag trivs med tillvaron men ser till att tanka energi för att orka styra skeppet under perioder som dessa. Är det konstigt? Att när den andra parten är hemma också prioritera sig själv genom att fånga upp andra relationer? // Paula Rosas

Det här är ett ämne som jag tycker är riktigt intressant, men även lite svårt att diskutera med människor som aldrig varit i samma situation eller i alla fall en liknande situation.
Ponera att Paula aldrig laddar sina batterier, aldrig ger sig själv tid eller uppmärksamhet utan alltid, alltid, alltid sätter alla andra och deras behov framför sig själv så att Hugo kan satsa på sitt företag medan hon tar hand om allt annat.
Om hon inte ger sig själv tid att ladda batterierna så kommer hon krascha, och det tror jag är sant för de flesta relationer där den ena parten drar ett tyngre lass för tillfället.
Hur ska Paula på bästa sätt kunna ta hand om sina barn eller stötta sin man om hon kraschar av att ha ignorerat sina egna behov och sitt välbefinnande på tok för länge?

Att ta hand om sig själv är det bästa sättet att ta hand om sina nära och kära, och detsamma gäller självklart även åt det andra hållet.
Man är ju ett team, eller det är vi i alla fall i vår familj och så verkar det vara även för Hugo och Paula.
Den dagen Paula arbetar mot ett mål som kräver mycket av hennes tid så är jag säker på att Hugo kommer åta sig rollen som Paula har nu.
Så vida inte Hugo har några synpunkter på Paulas behov av egentid så tror jag skribenten bakom kommentaren här ovan kan vara lugn.
Paula väljer inte bort sin familj.

Vad har ni för erfarenhet av det här?
Några tips? Eller anti-tips? Saker man kan undvika?

Kör! 🙂