Familjen Rosas befann sig i solen när halloween ägde rum, så familjen besökte en nöjespark likt Gröna Lund, och på båda ställen finns det alltid läskiga figurer som går i parken för att skrämmas gästerna.
Paula skriver hon om hur hon agerade sköld när hennes barn blev rädda för karaktärerna, trots att de alla visste att det inte var på riktigt. Allt för att ge barnen en så behaglig vistelse som möjlig.
På lite avstånd var det kusligt roligt, men inte när de kom för nära.

Hon tar upp en sak i sitt inlägg som hon bevittnade i parken, där två föräldrar roade sig med att skrämma skiten ur sitt barn:

Två karaktärer red på hästar som leddes av en läskig vålnad. Jag ser ett par, som kör fram barnvagnen med deras lilla barn och som sedan skrattandes springer därifrån. Barnet blev givetvis vettskrämd. Det hade jag också blivit om jag hade körts fram till två stora hästar som leds utav en vålnad. Paret kom skrattandes tillbaks, tog tillbaks vagnen och tröstade det hysteriskt ledsna barnet.

Vart någonstans är detta kul? Vart någonstans är detta en trygg och njutbar stund för det här barnet? Varför skrämmer man sitt barn med denna typ av avsikt?

Detta är inte kul och långt ifrån okej. Jag blev så illa berörd och tycker det är ett bristande beteende från dom två vuxna som utsatte barnet för detta.

Jag kan bara hålla med Paula, jag hade också blivit illa berörd om jag sett någonting liknande.
Fy fan, hur kan man vilja utsätta sitt barn för det här?
Jag tycker är fruktansvärt. Det dyker upp sådana videos på Tiktok, där föräldrar skrämmer sina barn genom att få dem att gå fram till otäcka halloween-figurer, jag förstår inte hur man skratta åt sådant, jag förstår det verkligen inte.

Vad tycker du om att låta sitt barn i 12 års åldern ha ”egen” TikTok och lägga ut videos öppet?

Molly fick ett eget socialt konto i år. Sa till Pischa senast igår, att det känns surrealistiskt att ha sin dotter online. Att vi kan DM:a, och skicka roliga klipp till varandra.

Jag som förälder kan ha kontroll över Mollys aktivitet via familjecentret. Det tycker jag känns tryggt. Här kan jag kontrollera, se och styra hennes aktivitet. Men det mest effektiva är såklart att ha en egen dialog med henne. Vi pratar mycket om livet på nätet. Saker man behöver se upp för, och fördelarna. Tycker dialogen med Molly funkar fint och transparent.

Dock har det ibland lett till konflikter gällande skärmtid. Här om veckan hann Molly se ett klipp på avrättningen utav Charlie Kirk. På skolan måste man lämna in sin telefon så vi hade ingen chans att kommunicera innan skadan var skedd. Detta ser jag som oerhört problematiskt med barn på sociala medier.

En förutsättning för att få träda in på sociala medier var att ha en privat profil. Så på det sättet känns hennes närvaro fortfarande kontrollerad och skyddad. // Paula Rosas

Hugo och Paula Rosas äldsta dotter Molly är 12 år och har precis fått ett eget Tiktok-konto.  
Genom familjecentret kan Paula som förälder följa och styra Mollys aktivitet, men tycker att den öppna dialogen dem emellan är viktigast.
Samtidigt erkänner hon att det ibland leder till konflikter om skärmtid och oro över olämpligt innehåll, men en grundregel är därför att kontot måste vara privat, så att närvaron på sociala medier känns trygg och kontrollerad.
Dessvärre går det ju inte att kontrollera att innehållet som barnet tar del av är tryggt, vilket hon blev varse när Molly hann se mordet på Charlie Kirk, så fanns överallt och ingenstans på Tiktok. Det var bland det första jag fick upp när jag gick in på Tiktok direkt efter att han blivit skjuten, och det måste ju vara fruktansvärt för alla, men särskilt ett barn, att se.

Du som har barn i den här åldern, hur ser du på saken?
Bör man inte tillåta exempelvis Tiktok för att se till att barnet inte exponeras för den typen av innehåll eller går det inte att skydda dem från det? Gör man barnet en stort otjänst snarare? Om ”alla” kompisar har det exempelvis?

Förra veckan handlade om att komma tillbaks till rutiner, arbete och skola. Det fick sig ett fokus, men sanningen är att vi i familjen Rosas går i väntans tider. Något stort är på gång att hända i våra liv, något vi förberett oss för under sommaren och semestern. Men vad vore en blogg utan lite mystik? Vad detta handlar om avslöjar vi i nästa vecka 🤎. // Paula Rosas

Paula Rosas är tillbaka från semestern och kämpar – precis som halva Sverige – med att hitta tillbaka till rutinerna.
Ni vet, den där märkliga övergången från solkräm, glass och sandiga stränder till matlådor, läxor och veckoplanering.
Och vad gör man när man inte riktigt vill släppa taget om sommaren? Jo, man kastar ut en kryptisk teaser på bloggen, förstås. Paula skriver att familjen just nu “går i väntans tider” men väljer att suga på karamellen till nästa vecka innan hon avslöjar vad det egentligen handlar om.

Läsarna i kommentarsfältet är förhållandevis eniga: det handlar förmodligen om en hund, och det låter väl rimligt? Paulas mamma har ju två gigantiska hundar, Greta och Viola, som Paula med familj har tagit hand om tidigare.
Någon gissade på pool, men ärligt talat: vem uttrycker “väntans tider” för att de ska få hem en grävmaskin och en klorbrunn?
Oavsett vad, så är det bara att vänta på nästa vecka. Paula har förstått bloggspelets äldsta regel: lämna läsarna nyfikna – och visst funkar det, för här sitter vi nu och spekulerar i om det är en Golden retriever, en Labradoodle eller bara en ny hushållsassistent som ska flytta in i familjen Rosas.

Vad tror ni?
Hund? Pool? Varför inte en katt? Någonting annat?