Jag vet inte hur det är med er, men jag är så tacksam till alla bloggare som fortsätter blogga och inte lägger ner till förmån för Instagram och Tiktok.
Det går inte att ersätta bloggen som sociala medierplattform, that’s right, I said it!

Visa det här inlägget på Instagram

Paula har postat ett inlägg om hur det är för henne att vara gräsänka, när Hugo är iväg och spelar golf.
Hon roddar alltså hem och hus, två barn och en hund och skriver att det både är lite smidigare och lite mer kaosigt på en och samma gång.

Kvällarna blir kortare (för vem orkar sitta uppe själv?), vilket gör att hon sover mer, men samtidigt blir behovet av sällskap större, och hon umgås mer med familj och vänner för att inte känna sig ensam.
Sängen förvandlas till familjeläger där alla sover tillsammans, och logistiken blir ett gemensamt projekt där barnen faktiskt kliver in och hjälper till – från städning till handling och hundpromenader.
Morgnarna blir både mer stressiga och mer effektiva. Det finns ingen att lämna över till, så allt bara… sker. Och märkligt nog funkar det ändå.
Besluten blir också enklare, för det blir inga diskussioner, bara “så här gör vi”, samtidigt som rutinerna fallerar en smula allt eftersom dagarna går.

Mitt i allt det praktiska beskriver hon också saknaden.
Den där känslan av att vilja dela vardagen med någon,  små saker, stora saker, eller bara få lämna över stafettpinnen en stund.
Och det är väl där det landar: hur mycket man faktiskt är ett team – och hur tydligt det märks när den andra halvan saknas.

Paula Rosas lovade sin dotter att de två skulle besöka Polen, och koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau när hon blev tonåring och det året är i år. 
Tillsammans med sin bästa kompis och dennes mamma så har de spenderat helgen med att bland annat besöka denna helvetets plats på jorden som är Auschwitz-Birkenau.
Paulas inlägg är fullt av information och fakta, men också den känsla av fasa som jag tror de flesta känner när man besöker ett sådant här ställe. Tyvärr var ju Auschwitz-Birkenau långt ifrån det enda koncentrationslägret där människor systematiskt torterades, plågades och avrättades, men det är ett av de mest kända.

Paula beklagar sig i sitt inlägg över hur guiden inte var den allra bästa och hur hen både var svår att förstår och hade på tok för bråttom runt på området. 
När jag var där så hade vi en guide men fick också möjlighet att själva gå runt på området, men det verkar inte Paulas sällskap haft möjlighet till. För det är sannerligen korvstoppning med information, och man vill ju verkligen ha möjlighet att ta in allt.

Jag tycker att det är så viktigt att våra barn och unga får ta del av den här biten historia – hur hemsk den än är – så har du möjlighet att åka dit, gör det. 
I Paulas kommentarsfält är det ris och ros, och jag vet inte hur det är me er, men jag uppskattade det här inlägget otroligt mycket och tycker att det var respektfullt utformat, och det stör mig inte att Paula fotat* och avslutar inlägget med en bild på sig och sin dotter.
Det är ju inte som att det var v-tecken med fingrarna och en pussmun liksom…

*Jag fick upp 1 400 000 bilder på ”Auschwitz-Birkenau shoes” när jag gjorde en snabb googling.

Egentid är det bästa jag vet, och det är en sak som jag har väldigt mycket av och jag känner mig aldrig varken ensam eller självisk utan bara väldigt snäll mot mig själv.
Jag är ju awesome, så givetvis vill jag spendera så mycket tid som möjligt med mig själv, för vem vill inte det liksom? 😉
Jag förstår att det är annorlunda när man har små barn, eller barn generellt och att egentid kan vara lite av en bristvara, men Paula Rosas har skrivit ett blogginlägg på temat – alltså med olika sätt som hon får in egentid i sin vardag utan att den kommer med ett tillhörande dåligt samvete:

– I bilen
– När hon storhandlar
– I duschen
– När hon lagar mat med hörlurar i
– När hon går och lägger sig lite tidigare
– När hon vaknar tidigare än nödvändigt
– När hon tränar
– När de äldre barnen själva vill ha egentid och vara ifred
– När hon planerer mer avancerad egentid som om det vore ett viktigt möte
– Hon påminner sig om att hon inte är barnens enda underhållning, de kan roa sig själva

Det handlar aldrig om att jag vill bort från mina barn. Det handlar om att jag vill orka vara kvar.

Egentid gör mig till en snällare, tryggare och mer tålmodig. Och kanske lär jag mina barn något viktigt på köpet. Att även vuxna har behov, gränser och ett ansvar att ta hand om sig själva. // Paula Rosas

Någon mer som både älskar och prioriterar egentid?
Har du månne några egna tips eller strategier att bidra med?