Visa det här inlägget på Instagram

Nicci och Jeanette Hernestig poddar om att få tecken från den andra sidan, och säger sig tro att alla får en massa tecken hela tiden, bara att vi inte ser dem för att vi är så upptagna med annat.
Nicci berättar att hennes döda pappa kontaktat henne från den ”andra sidan” och hur gärna jag än skulle vilja bli kontaktad av min pappa så tror jag inte så mycket på det. Inte lika mycket som jag tror på människor som illvilligt utnyttjar människors desperation av tecken, och som är beredda att betala stora pengar för det.
Det finns en särskild sorts cynism hos människor som medvetet utnyttjar andras sorg – de som ser smärtan i någon som förlorat ett barn, en förälder eller en partner, och tänker – ”här finns det pengar att tjäna”.

De kallar sig intuitiva, mediala eller ”kanaliseringsexperter”, men i själva verket livnär de sig på sårbara människors längtan efter ett livstecken från den andra sidan.
Att ta tusentals kronor från någon som bara vill känna att deras barn har det bra på ”andra sidan” – det kräver inte andlig förmåga, det kräver samvetslöshet

Jag känner mig nära min pappa i svampskogen och skulle gärna se att han planterar ut massor av kantareller, men det är också på den nivån jag väljer att hålla det på. 

Hur ser du på saken?

Mamma Jeanette och dottern Nicci Hernestig diskuterar var gränsen går för otrohet i vår uppkopplade verklighet.
Vad är okej att göra när man är i en relation – och vad är det absolut inte?
Inledningen av deras samtal handlar om vilka emojis man får skicka till folk –  får man skicka hjärtan till någon annan än sin partner?
Nicci tycker att ja, det får man – så länge det inte är till någon man har en sexuell eller romantisk historia med. Har man det, och fortfarande har kontakt, då går det bort. Jeanette, däremot, hänger inte riktigt med i Niccis logik, och Nicci förstår inte riktigt vad det är Jeanette inte förstår.
Resultat? En lätt förvirrad inledning – men också ganska underhållande.

Och mitt i allt måste jag få flika in: är inte vilken färg hjärtat har också relevant?
Ett rött eller rosa hjärta signalerar något helt annat än ett orange, grönt eller lila – i alla fall för mig. Hjärtan som inte har ”kärlekens färger” tycker jag känns helt okej att skicka till vänner, nära kollegor eller någon man har en avslappnad relation till. Håller du med? Eller tycker du att ett hjärta är ett hjärta, oavsett nyans?
Allting handlar väl om varför man skickar ett eventuellt – rött – hjärta?

Själv känner jag mig mer samstämmig med Jeanette än med Nicci här. Kanske för att Nicci ser saker lite mer svartvitt – vilket man ofta gör som yngre (jag gjorde det själv i hennes ålder) – medan Jeanette ser mer gråzoner.
Nicci tycker till exempel att man ska klippa kontakten helt med personer man haft något med, även om det var för fem, sex år sen. Idag ser hon vissa av dem som ”bröder”, vilket Jeanette tycker är… ja, äckligt. Att ha hånglat med sin bror, liksom? Och här får man känslan att det är Jeanette som plötsligt låter mer pubertal än Nicci. Det hela blir snabbt ett maraton i missförstånd – men också ett tydligt exempel på hur olika generationer ser på relationer, gränser och ”emojionellt” agerande på sociala medier.

Eller hur resonerar du här?
Vad får man göra respektive inte göra på sociala medier när det kommer till otrohet mm?
Skriv gärna hur gammal du är så kan vi lajva ”Statistiska centralbyrån” i kommentarsfältet.

Nicci Hernestig är influencer med en följarskara på en 250 000 på Instagram, men för många blev hon ett bekant ansikte genom sin medverkan i bland annat realityprogrammet Love Island och Förrädarna.

Det var under inspelningen av Love Island som hon fann kärleken i Andreas Deak, och kort efter att programmet sänts avslöjades att paret väntade sitt första barn tillsammans. I december 2023 kom Chiara till världen, och idag bor hon med Nicci och hennes familj då paret gick skilda vägar innan dottern föddes.
Nu har det uppstått två situationer som många av er velat ha ett inlägg om och det är följande:
Att Nicci piercat sin ettåriga dotters öron, och uttalandet hon gör i sin podd om att hon inte ger sin dotter mer mat, då hon resonerar som så att: ”Är maten slut så är den slut”.

Vi startar med att Nicci piercat Chiaras öron.
I det här inlägget så ser man tydligt dotterns piercade örsnibbar och i kommentarsfältet finns det de som är upprörda. En person går så långt som att kalla det för misshandel. Och visst hade man sett det på det viset om Nicci piercat någon annan del av Chiaras kropp? Om hon gjort en ögonbrynspiercing på henne? Det är lite märkligt när man tänker efter.
I kommentarsfältet låter det så här, men det finns även de som försvarar Nicci:

Vi går vidare till Niccis uttalande i podden hon har tillsammans med sin mamma.
I den säger hon att ”när maten är slut, då är den slut” men medger att dottern kan få en banan om hon fortfarande är hungrig.

@user737373899991

Svarar @potatisbullen vad ska man säga? #nicci #mamma #mammor #uppfostran #ringsoc #mat

♬ originalljud – user737373899991

Tankar?
Är det här upprörande för er eller känns en eller båda sakerna fullt rimligt?
Och tänk på tonen är ni snälla!

Visa det här inlägget på Instagram

Nicci Nerhestig Hernestig pratar i senaste avsnittet av ”Korten på bordet” om hur hon blivit så ”fuckad” av sina vänner och igenkänningen är TOTAL.
Jag har haft två vänner som jag gjorde i princip allt för. Och när jag säger allt, så menar jag allt. Jag var lojal. För lojal, skulle det visa sig. För lojalitet funkar ju bara så länge alla spelar på samma planhalva. Problemet var att min lojalitet plötsligt blev obekväm – så fort jag satte ner foten mot en kille som var otrogen med en av dessa vänner. Hon var alltså älskarinnan.
Det här var alltså en snubbe som behandlade henne som skit, medan hon var upp över öronen förälskad i honom och grät efter varje gång de sågs. Klassikern. Till slut fick jag nog. Jag konfronterade honom rakt av med hans äckliga beteende och otrohet – såklart ivrigt påhejad av vår tredje vän i trion. Hon som stod bredvid och applåderade min ryggrad som om det var ett gladiatorspel.

Men sen…
Nästa gång den här otrogna snubben knäppte med fingrarna och ville träffa vår gemensamma vän? Då stod hon där igen. Igen.
Skillnaden? Den här gången fick bara den andra vännen möta upp honom. Ni vet – hon som nyss stod och hejade på mig när jag lackade. Hon som sa att jag gjorde rätt. Men som i nästa andetag gled in i rollen som neutral och smidig — aka social kameleont utan egen ryggrad. Jag fick inte följa med för jag var ju obekväm för honom nu och de kastade mig och min lojalitet i soporna.

Och där stod jag. Med min lojalitet. Med min principfasthet. Och utan två av de personer jag trodde var några av mina närmaste vänner, men med vänner som dessa så behövs det sannerligen inga fiender.

Två personer som “fuckade” mig totalt och lärde mig den absolut dyraste läxan av alla:
Att inte slösa inte med kärlek och lojalitet och att vara väldigt selektiv med vem som får det. Och helt ärligt, jag har inte så mycket tjejkompisar längre och jag skulle säga att det är helt deras fel och det är mest en reflektion jag gör nu när skriver det här, för det är typ 15 år sedan det här utspelade sig. Jag trivs bättre med några få nära personer som jag VET aldrig skulle behandla mig så här och det är jag helt nöjd med idag. 🙂
Och min hund. Han är min bästis!

Har du blivit fuckad av en vän?
Berätta gärna så jag och Nicci inte känner att vi är de enda som gått igenom det här!
PS: And once a cheater, always a cheater.
”Cheater, Cheater, Compulsive Eater”.
(Ni som vet, vet)

”ÖPPET SPÅR – FUCK FRIEND EDITION”
One, two, three – let´s go bitch!

Edit – Jag tog bort lite liknelser och annat som mest bara förvirrade innehållet. Tack för feedbacken!