Visa det här inlägget på Instagram

Mor och dotter Hernestig diskuterar fejkade orgasmer i sitt senaste avsnitt av podden ”Korten på bordet”, där Nicci erkänner att hon lämnat en tidigare relation för att hennes partner inte kunde tillfredsställa henne, eller rättare sagt –  inte var ett dugg intresserad av att tillfredsställa henne.
Enligt Nicci är den typen av agerande så otroligt avtändande, för det var ju inte som att han var kvar för att tillfredsställa henne. Utan när han var klar så var han klarklar, och mer eller mindre klev upp och lämnade sängen.
I kommentarsfältet finns det de som tycker att diskussionen är totalt gränslös och förfasas över att Nicci kommit så långt att hon pratar med sin morsa om sarre, men har man lyssnat på den här podden tidigare så är knappast det här diskussionen någonting att bli upprörd över.
Mor och dotter är totalt filterlösa, och kanske är det uspen det som får lyssnarna att återkomma, gång på gång, avsnitt efter avsnitt?

Filterlöst eller gränslöst – smaken är som baken, och i det här fallet pratar mor och dotter om båda.
Frågan är bara om lyssnarna stannar för den nakna ärligheten eller för att de inte kan slita blicken från familjen Hernestigs version av ett verbalt nakenbad?

Nicci Hernestig har ett konto på dm.link där man kan betala för att chatta privat med henne.
Det finns säkert de som gladeligen gör det – kanske får det dem att känna sig lite speciella, vad vet jag?
Det jag däremot reagerade på är priset. Just nu kör Nicci en ”rea” på sina chattar: ett medlemskap kostar 5,80 dollar, vilket är 80 % rabatt på den första månaden. Därefter verkar priset landa på 29 dollar i månaden.
Men det stannar inte där. Man måste dessutom ge henne dricks – och den minimidricksen ligger på 6 dollar per meddelande. PER MEDDELANDE!

Med andra ord kan det nog snabbt bli dyrt för dem som chattar med Nicci, så för 6 dollar i dricks per meddelande hoppas jag att hon även skickar med en personlig väderleksrapport och ett horoskop.

Vad är era tankar?

Visa det här inlägget på Instagram

Nicci och Jeanette Hernestig poddar om att få tecken från den andra sidan, och säger sig tro att alla får en massa tecken hela tiden, bara att vi inte ser dem för att vi är så upptagna med annat.
Nicci berättar att hennes döda pappa kontaktat henne från den ”andra sidan” och hur gärna jag än skulle vilja bli kontaktad av min pappa så tror jag inte så mycket på det. Inte lika mycket som jag tror på människor som illvilligt utnyttjar människors desperation av tecken, och som är beredda att betala stora pengar för det.
Det finns en särskild sorts cynism hos människor som medvetet utnyttjar andras sorg – de som ser smärtan i någon som förlorat ett barn, en förälder eller en partner, och tänker – ”här finns det pengar att tjäna”.

De kallar sig intuitiva, mediala eller ”kanaliseringsexperter”, men i själva verket livnär de sig på sårbara människors längtan efter ett livstecken från den andra sidan.
Att ta tusentals kronor från någon som bara vill känna att deras barn har det bra på ”andra sidan” – det kräver inte andlig förmåga, det kräver samvetslöshet

Jag känner mig nära min pappa i svampskogen och skulle gärna se att han planterar ut massor av kantareller, men det är också på den nivån jag väljer att hålla det på. 

Hur ser du på saken?

Mamma Jeanette och dottern Nicci Hernestig diskuterar var gränsen går för otrohet i vår uppkopplade verklighet.
Vad är okej att göra när man är i en relation – och vad är det absolut inte?
Inledningen av deras samtal handlar om vilka emojis man får skicka till folk –  får man skicka hjärtan till någon annan än sin partner?
Nicci tycker att ja, det får man – så länge det inte är till någon man har en sexuell eller romantisk historia med. Har man det, och fortfarande har kontakt, då går det bort. Jeanette, däremot, hänger inte riktigt med i Niccis logik, och Nicci förstår inte riktigt vad det är Jeanette inte förstår.
Resultat? En lätt förvirrad inledning – men också ganska underhållande.

Och mitt i allt måste jag få flika in: är inte vilken färg hjärtat har också relevant?
Ett rött eller rosa hjärta signalerar något helt annat än ett orange, grönt eller lila – i alla fall för mig. Hjärtan som inte har ”kärlekens färger” tycker jag känns helt okej att skicka till vänner, nära kollegor eller någon man har en avslappnad relation till. Håller du med? Eller tycker du att ett hjärta är ett hjärta, oavsett nyans?
Allting handlar väl om varför man skickar ett eventuellt – rött – hjärta?

Själv känner jag mig mer samstämmig med Jeanette än med Nicci här. Kanske för att Nicci ser saker lite mer svartvitt – vilket man ofta gör som yngre (jag gjorde det själv i hennes ålder) – medan Jeanette ser mer gråzoner.
Nicci tycker till exempel att man ska klippa kontakten helt med personer man haft något med, även om det var för fem, sex år sen. Idag ser hon vissa av dem som ”bröder”, vilket Jeanette tycker är… ja, äckligt. Att ha hånglat med sin bror, liksom? Och här får man känslan att det är Jeanette som plötsligt låter mer pubertal än Nicci. Det hela blir snabbt ett maraton i missförstånd – men också ett tydligt exempel på hur olika generationer ser på relationer, gränser och ”emojionellt” agerande på sociala medier.

Eller hur resonerar du här?
Vad får man göra respektive inte göra på sociala medier när det kommer till otrohet mm?
Skriv gärna hur gammal du är så kan vi lajva ”Statistiska centralbyrån” i kommentarsfältet.