My Westerdahl menar att förbud mot olika saker föder begär och en känsla av att vilja ”passa på”.
My berättar att hon länge trodde att det var något fel på henne. Att hon var svag och saknade självdisciplin, eftersom hon inte kunde låta bli att äta upp allt gott som fanns hemma. Det spelade ingen roll om hon redan var mätt eller mådde illa, suget tog över tills allt var slut.
Hon försökte följa det klassiska rådet att helt enkelt sluta köpa hem godsaker.
Problemet är att världen är full av frestelser. Butiker är öppna dygnet runt och det bjuds på sötsaker överallt, och till slut gick det så långt att hon började smyghandla och smyga med sitt ätande, vilket enbart gjorde att skammen växte ännu mer. Efter år av bantning, förbud och “förbjudna” livsmedel hade hennes hjärna lärt sig att sött var något man måste passa på att äta innan nästa försök att gå ner i vikt drog igång.
I dag gör hon tvärtom.
Hon ger sig själv fri tillgång till godis och inga restriktioner vilket lett till att fixeringen har försvunnit. Istället för hetsätning kan choklad ligga orörd hemma, glass blir gammal i frysen och sötsaker glöms bort. Hon menar att när kroppen känner sig trygg finns inte längre känslan av att behöva passa på.
Jag undrar mest hur länge den där fria tillgången måste finnas tillgänglig, innan hjärnan programmerar om?
Frågar inte åt en kompis.
