Mona Universum om skatteregler för influencers

I min närhet så har jag ett par väldigt unga tjejer som är ganska stora influencers och just nu pågår en större diskussion bland ett gäng större kreatörer i en gemensam chattgrupp som de har. Detta avseende vad man kan ”dra av och inte dra av” skattemässigt. Några av dom är på Bali, eller är på väg till Bali, och drar sina resor på sina företag såsom arbetsresor med traktamente.
[…]

Maken, som sysslar med redovisning om än på en högre företagsnivå, hävdar med bestämdhet att man inte kan dra av för sånt. ”Det är bara en förklädd semesterresa och det spelar ingen roll om man lägger ut content varje dag när man är där!”. Han är jävligt bestämd i detta, medan de unga tjejer vi har i vår närhet, hävdar motsatsen ”för det säger ALLA i vår grupp att man kan!” // Monas Universum

Monas Universum tar upp influencers, skatteavdrag och förmånsbeskattning – några ämnen som ligger yours truly varmt om hjärtat. 
Mona skriver att det är ett high chaparall och det kan jag verkligen hålla med om. Särskilt resonemanget hon beskriver, där influencers apar efter varandra, trots att ingen riktigt vet vad eller hur man ska göra.
Skatteverket har sin vana trogen ingenting matnyttigt att komma med enligt Mona, som lutar sig mot vad maken, som sylsslar med redovisning, säger om saken. Om man ska tro honom så har influenserna noll koll. Och det kan säkert stämma. Varför skulle de ha koll på det här, när de inte har en susning om marknadsföringslagen? För det har de allra flesta, och resonemanget vad gäller avdrag gör mig bara ännu mer säker på att dessa influencer tillhör den mer aningslösa gruppen.

I Monas kommentarsfält håller man med Monas make och menar att han har helt rätt.
Skulle ni tycka det var intressant om jag gjorde ett nytt försök vad gäller detta med Skatteverket för att få lite svar?

Tack för tips!

AI-kärlek

Programledaren ställer en massa frågor om känslor och om det utvecklas några. Journalisten svarar då att han … håll i er nu … känner sig älskad!. Öhh, men på riktigt. Den vuxna mannen sitter i tv-soffan och berättar att han känner sig älskad av sin AI-böna. Det är här det spårar tycker jag. Har tidigare hört om män (och kvinnor för den delen) som blivit kära i sina AI-partners och det är här det blir kortslutning i min skalle: HUR kan man bli kär i en hittepå-”människa” när man VET att det är en dator? Jag kan för mitt liv inte förstå det här. Eller är det så enkelt som att dessa människor är i så stort behov av kärlek och bekräftelse så att känslorna går över styr? // Monas Universum

Mona hade på tv4 i bakgrunden och lyssnade med ett halvt öra på programmet dit en journalist från DN är inbjuden för att berätta om den kärleksrelation han har med en AI-kvinna. 
Mona förstår inte fenomenet med AI och speciellt inte när det kommer in kärlek och mänskliga relationer i ekvationen, och undrar om hon har någon forskare som läser hennes blogg och som kan förklara.
Det verkar hon inte ha haft, för kommentarsfältet är helt i enlighet med Monas åsikter där man ställer sig frågande till den här typen av digitala kärleksrelationer.

Team Mona eller Team AI-kärlek?

Snillen Spekulerar

Mitt förra inlägg om på vilket språk man tänker på renderade i flera intressanta svar. En av er, Frugan, kom med ett intressant spörsmål: om man är döv, vad tänker man då på för språk? Teckenspråk? // Monas Universum

Vet ni? 
När jag bodde i USA så tänkte, pratade jag för mig själv och drömde på engelska i perioder, precis som en av Monas läsare skriver, men vilket språk döva drömmer eller tänker på hade jag ingen koll på alls.
Monas kommentarsfält bjuder på en hel del information som är intressant om man klurar på sådana här saker.

Våga vägra vatten

Jag dricker inte vatten. Aldrig. Eller jo, om jag måste blanda en Treo brus … vilket iofs händer sällan. Människor i mitt liv kan inte fatta hur jag i n t e kan dricka vatten men jag tycker att det är äckligt. ”Man måste dricka vatten, kroppen överlever inte annars!”
Well, jag är snart 60 år (?) och har klarat mig ganska bra hittills, om jag får säga det själv.
[…]

Jag tänker att det finns vatten i kaffet som jag dricker och även i Cola Zero, som är mitt ”vatten”. Är jag ensam om att klara livet utan vatten? // Monas Universum

Mona vägrar vatten!
Det är nästan som att svära i kyrkan, det där. Vatten – the holy grail. Hemligheten bakom allt från skönhet till smalhet.
VATTEN! Man måste ju ha en Stanley-ish mugg med stort sugrör, eller i alla fall en vattenflaska med mät- och räkna ner-markeringar så man vet hur nära man är att ”klara” dagens mål, och denna vattenhållare ska konstant finnas i din hand eller bredvid datorn på skrivbordet. Det ska sörplas. Och kissas.

Mona skriver kort och koncist att hon får i sig vatten ändå, genom kaffe och Cola Zero och det håller jag med henne om.
Japp, absolut!
Jag får en och annan kallsup de fåtalet gånger jag badar i havet per år och det får räcka så.
Mona hänvisar även till professor Agnes Wold som sagt att man inte behöver hinka i sig vatten, utan att kroppen säger till när den är törstig. Och varför skulle den inte göra det? Är det rimligt att den säger till när den är varm, kall, trött, smärtpåverkad och hungrig, men inte när den är törstig?
Känns det rimligt?

Folk är kritiska till Agnes Wold i Monas kommentarsfält och tycker att man ska ta allt som kommer från henne med en nypa salt.
Men vet ni vad salt gör att man blir?
Törstig!
Cirkeln är sluten.

Våga vägra vatten! eller Våga vägra Wold?