Monas Universum:

Jag har lite funderingar kring det här med autism. Det finns vissa saker i talibanens beteende som gör att jag starkt misstänker att hon har en diagnos. Problemet är bara att jag och maken är lite oense och det krävs båda föräldrars tillstånd för att göra en utredning. Med det sagt så kanske jag därmed har svarat på frågan varför vi inte har agerat. Givetvis kommer det dyka upp någon här som anser att jag hänger ut henne. Well, I don’t give a shit om den åsikten. Hon pratar öppet om det här själv och ser inga som helst problem så, om någon har synpunkter; please keep it for yourself. Jag kommer inte godkänna eventuell kritik eftersom hon läser detta och det finns ingen anledning att göra henne ledsen.//Mona

Visst, om Monas dotter inte har några problem med att hennes mamma lägger ut bilder på hennes spetisga underkläder eller diskuterar hennes eventuella diagnos – så fine. Häng ut, diskutera och avslöja hennes innersta tankar och klädesplagg – eller vad du nu vill kalla det – om du nu inte anser att det är att kränka hennes integritet…
Gör gärna det…
Men varför utsätta henne för den enorma mängd ”hobbydoktorer” som finns på nätet och som förmodligen kommer komma fram till att hon eventuellt skulle kunna ha allt från hjärntumör till tennisarmbåge och att det är anledningen till hennes problem?
Det tycker jag är den mest oroande aspekten av dem alla när det kommer till att lyfta och diskutera medicinska frågor på sociala medier.
Helt plötsligt blir alla en expert inom exakt alla områden och alla har haft lite av en ”släng” av det mesta…

Monas Universum:

Finns det INGET sätt att finhacka lök utan att man får svid i ögonen, va va va?! Och nä, jag orkar inte ta fram en massa maskiner och skit. Jag svär på att någon av er sitter inne med tricket. Jag har provat med ett knäckebröd rakt utstickande från munnen. Liksom en gaffel. Ja, metall ska ju förhindra svidet men inte på mig.
Jag har till och med stått som en jefla fjant med cyklop på mig eftersom jag verkligen grinar som en babian varje gång jag hanterar lök.//Mona

Som allas vår höftskakande Tony skulle ha sagt:
-Det däur äir intä Rumba!
Så säger jag:
– Det där är inte finhackad lök!
För att inse det så krävs det inte ens att ha en kockpappa som jag har, utan det enda som krävs är att slänga ett öga på kockarnas kamp  valfri säsong.
Den där ”finhackade löken” hade garanterat ansvarig kock en såsduell så det bara smäller om det.
Jag förstå att det är ett enormt trauma för Mona – det här lök-debaklet men vad vore jag för blogg-guru om jag inte kom med en magisk lösning.
Den är lite dyrare än att själv hacka sin lök men den är garanterat tårfri.
Lösningen heter…… *drum roll*…

FÄRDIGHACKAD LÖK!!!! Finns både som färsk och frusen!
För både den late, bekväme eller gråtmilda kocken!

You’re welcome! Du kommer spara både tid och tårar!

Monas Universum:

Man torde väl inte ha särskilt höga studieskulder om man hämtar ut ett paket, går två meter utanför affären, plockar ut innehållet, slänger kartongen på marken intill papperskorgen …
… med sin adresslapp på.//Mona

Det här inlägget av Mona är ironiskt på många sätt.
1. Mona själv har inga studieskulder då hon – vad jag förstår – inte ens gick ut gymnasiet. Takes one to know one kan man säga…
2. Man kan inte köpa god hyfs, god smak eller uppfostran för pengar, det är någonting man borde haft med sig hemifrån sedan barnsben.
3. Jag har en kompis utan några som helst studieskulder eftersom hon jobbade skiten ur sig under hela sin utbildning.
Är hon trög då enligt Monas resonemang?

Tack för tips!

Monas Universum:

OnePiecen är min bästa vän. Den gröna är för övrigt från det tillfället när jag kissade i luvan. =) Det har jag väl berättat om?

Det absolut första jag gör när jag kliver innanför dörren här hemma är att gå raka vägen upp till mitt klädrum, av med paltorna och på med mjukisbrallor och en tisha. Den rutinen har jag haft ända sedan jag flyttade hemifrån för snart 40 år sen.
[…] Maken påstår att det inte finns en käft över 25 som klär sig som jag efter arbetstid. Att i n g e n går till affären och handlar i mysbrallor. Kan väl förvisso hålla med om att just här där jag bor så har jag nog aldrig stött på någon likasinnad. Ett par gånger har jag verkligen försökt att ha på mig samma kläder tills jag går och lägger mig men det GÅR inte! Känslan att sitta i jeans/andra brallor i min fåtölj får det att krypa i kroppen, jag måste av med kläderna.
Please säg att jag inte är ensam om det här beteendet?!//Mona

Här hemma har M myntat uttrycket ”kalsong-jobba” vilket är exakt vad det låter som. När han jobbar hemma så gör han det i kalsonger – från det att han vaknar till det att han är tvingad att lämna huset. Jag vill dock dra mig till minnes att han knallat iväg till tvättstugan enbart införd kalsonger, t-shirt och träskor men jag har försökt sudda ut det från min näthinna för där går till och med min gräns.

Jag tror att de flesta kvinnor – och min sambo då – är som Mona. Varför vet jag inte? Kanske för att vi förväntas strutta runt i högklackade skor, strumpbyxor och annat djävulens påfund medan män kan ha snygga (men bekväma) kläder och lågskor och ändå vara propert klädda?
Jag sitter ungefär lika gärna i soffan i tighta jeans och kollar tv som jag vaxar fiffin. Typ helst inte alls.
Visst, nu när jag jobbar hemifrån så försöker jag att inte sunka till mig totalt men det är ändå en stor skillnad på det och på att behöva gå till jobbet i klackisar. Stooooor skillnad.

Så. Är ni Team CamCam och Mona eller Team Monas man här?
Sunk eller snofsigt?