En av mina mindre bra sidor är att jag alltid måste städa innan städerskan kommer. Blir superstressad om det är rörigt. //Monas Universum

Jag har förstått att det här är ganska vanligt förekommande, att folk städar innan städerskan kommer men kan för mitt liv inte förstå varför?
Skäms man över att man behöver städhjälp eller tror man att städerskan kommer döma en om hemmet är någonting annat än ”lagom smutsigt och stökigt”?

Personer som städar innan städerskan kommer, gör de likadant med alla tjänster de betalar för?
Tvättar de håret innan de går till frisören? Klipper topparna lite hemma i badrummet först för att frisören inte ska se just hur slitna de är?
Skickar de med ett par rena plagg till kemtvätten för att inte framstår som små smutsgrisar?
Klipper de gräsmattan lite i smyg innan trädgårdsmästaren kommer, och hur gör de egentligen om de bokat flytthjälp? Flyttar fem lådor på egen hand i smyg för att inte framstå som en tvättäkta ”hoarder” med på tok för mycket prylar??

Har ni gjort något av det jag nämner här ovan eller har ni gjort någonting annat liknande?

Monas Universum arbetar ideellt för ”Vid din sida” som är en organisation med fokus på att hjälpa äldre hemlösa i vårt samhälle. Det är både fint och beundransvärt, men jag kan inte låta bli att reagera på sättet hon skriver om dem på sin blogg.
Som att de är en sak eller en ägodel typ…

Då och då låter vi våra hemlösa få äta där inne på vår bekostnad … och igår var en sån dag.

Ibland händer det att våra hemlösa råkar en smula i luven på varandra. Just nu har vi ett problem, som pågått ett tag, men igår kväll kom vi på en bra lösning på det.

”Våra” hemlösa?
Kanske överreagerar jag, men jag tycker det är en smula integritetskränkande att benämna människor som en ägodel, samtidigt som deras problem och konflikter framställs som ett bråk mellan lågstadieelever som sedan de vuxna får kliva in och lösa.

Läser jag inlägget med fel glasögon eller har jag kanske en poäng här?

Jag funderar lite på det här med att ha en förälder som mördar. På denna rättegång igår fanns inte en enda människa med från mördarens sida trots att det finns vuxna barn och andra i dennes liv. Försöker föreställa mig hur det skulle vara om t ex min mamma mördar sin man. Om jag skulle komma till rättegången då. Jag tror faktiskt det. För, man måste väl skilja på sak och person … eller? Jag kanske tror att jag skulle klara det men i realiteten så kanske jag inte gör det.

Man kan ju älska någon men kanske inte dennes handlingar. Å andra sidan har jag inga erfarenheter av någon närstående som har mördat. Jag har bara andra väldigt tråkiga erfarenheter. // Monas Universum

Mona har tillbringat några dagar som åhörare i en tingsrätt och skriver om att skilja på sak och person på sin blogg.
Kan man separera någon man älskar, som gjort hemska saker, från sin gärning?
Eller beror det på vem personen exempelvis mördat? Om ens pappa mördat ens mamma eller någon, för barnen, helt okänd?
Och varför? Är det skillnad på att döda någon för att skydda en annan person, eller för att hämnas en oförrätt och ett rent lustmord”?

Gud, vilken märklig och smått osmaklig diskussion det här är men jag tycker samtidigt det är intressant, det Monas skriver om.
Kanske kan man inte veta hur man skulle känna, tänka eller göra förrän man själv befinner sig i den här situationen?

Vad tror ni?
Hur går tankarna hos er?