25-årsgräns på plastikkirurgi?

Ja, det finns en smula dubbelmoral i det här inlägget av Monas Universum, vilket hon är den första att erkänna, men det är inte riktigt det jag vill prata om här.
Ja, det finns en hel del i hennes text som jag inte riktigt håller med om, men mot slutet så fångar hon in mig igen med ett stycke där jag är rörande överens med henne.

Det jag däremot ALDRIG skulle göra är att uppmana andra här inne att operera sig. Never ever. Eller ja, nu ljög jag en smula för den enda operation jag verkligen kan rekommendera hälsomässigt för de som behöver är en Gastric Bypass. Men, det här med att ”använd min rabattkod så får du  30% rabatt på bröstförstoring” borde fanimej vara tokförbjudet. ALLA dom som pysslar med det är unga tjejer som vänder sig till unga tjejer. // Monas Universum

Om jag ska vara helt ärlig… 
Det enda som hindrande mig som 18-åring från, att på alla sätt som fanns, försöka förändra det utseende jag granskade under lupp varje dag?
Pengar.
Hade jag varit en 18-årig influencer med det pengaflöde som nu existerar för dem så vette fan hur jag hade sett ut idag.
Nu hade jag ju som tur väl är inte det, men du ska inte tro att jag gav upp där. Nej, nej…
Jag vände mig i stället till ”the next best thing” på listan efter pengar – Gud.
Jag bad till gud varje kväll om att få en plattare mage och om jag fick en plattare mage av Gud så skulle jag aldrig mer be om någonting mer i hela mitt liv. (Ödmjukt, jag vet..)
Jag fick ingen plattare mage av Gud.

Det vi ser nu är primärt unga tjejer med samma komplex och osäkerheter som de många av oss kämpade med som unga.
Istället för att ta sig igenom dessa perioder som en del av att växa upp och förhoppningsvis inse att ens egenvärde inte ligger i hur man ser ut, så tar de bara sin senaste influencerlön och så ”abra kadabra” och lite narkos senare så är det ”check” på den osäkerheten, bara för att upptäcka att man helt plötsligt hittat en annan att fokusera på.
Så fixar man den…och nästa….och nästa….och nästa…

Hur mycket ansvar kan man egentligen avkräva dessa unga tjejer, när det enda som skiljer dem från exempelvis unga CamCam är att de har pengarna (eller får samarbetena) att omedelbart förändra det i sina utseenden som jag fick be till Gud om?
Jag skulle mycket heller se att branschen tog ett större ansvar här och faktiskt satte en åldersgräns på 25 år (inte rekommenderad utan lagstadgad) och samtidigt förbjöd den här typen av marknadsföring och täppte till de hål som finns att krypa igenom.
Det är exempelvis förbjudet för en influencer att marknadsföra läkemedlet Botox, men det är fullt lagligt att marknadsföra en behandling där någon sprutar in det i ditt ansikte.

Jag vill absolut inte leva i ett samhälle där människors fria vilja inskränks av en stat som kliver in och bestämmer saker över huvudet på dem, men ibland kanske det behövs.
Jag gissar på att Systembolagets åldersgräns inte sattes vid 20 år som resultatet av ett tärningsspel utan att det faktiskt är ett välgrundat och motiverat beslut som föregåtts av diverse utredningar?
Borde man göra samma sak med den här relativt nya problematiken beträffande plastikoperationer och unga människor?

Jag läste någonting igår eller idag som fick mig att börja fundera i dessa banor, men jag minns inte riktigt var.
Så till dig som skrev den texten – tack för tips!

Om du inte alls håller med mig – eller Mona – om detta, motivera gärna varför. Jag började som sagt tänka på detta alldeles nyss, så det finns nog mängder med aspekter jag inte ens tänkt på.
Det här handlar om åsikter, snarare än rätt eller fel så jag uppmuntrar både till diskussion och till att hålla en bra ton, även mot de som inte håller med dig.

Att städa innan städerskan kommer?

En av mina mindre bra sidor är att jag alltid måste städa innan städerskan kommer. Blir superstressad om det är rörigt. //Monas Universum

Jag har förstått att det här är ganska vanligt förekommande, att folk städar innan städerskan kommer men kan för mitt liv inte förstå varför?
Skäms man över att man behöver städhjälp eller tror man att städerskan kommer döma en om hemmet är någonting annat än ”lagom smutsigt och stökigt”?

Personer som städar innan städerskan kommer, gör de likadant med alla tjänster de betalar för?
Tvättar de håret innan de går till frisören? Klipper topparna lite hemma i badrummet först för att frisören inte ska se just hur slitna de är?
Skickar de med ett par rena plagg till kemtvätten för att inte framstår som små smutsgrisar?
Klipper de gräsmattan lite i smyg innan trädgårdsmästaren kommer, och hur gör de egentligen om de bokat flytthjälp? Flyttar fem lådor på egen hand i smyg för att inte framstå som en tvättäkta ”hoarder” med på tok för mycket prylar??

Har ni gjort något av det jag nämner här ovan eller har ni gjort någonting annat liknande?

Same, same but different?

Det är Isabella Löwengrips fel att jag framstår som aningens förvirrad när ordet ”foundations” kommer på tal.
Innan det så hade ordet bara en enda betydelse, men nu?
Nu sitter jag på Monas Universums blogg och förväntar mig en lista med seriösa foundations/stiftelser att gilla och stötta, men istället verkar vi få en variant av det där foundationtestet som Tyra en gång utlovade på sin blogg.

Om det finns någon där ute som är ÄN mer förvirrad än vad jag är så rekommenderar jag att klippa loss den här fusklappen som du sedan bär med dig ut i livet, gärna laminerad.

ÄR du däremot intresserad av sminkfoundations så går Mona igenom en hel hög på sin blogg…

Monas Universum och ”Vid din sida”.

Monas Universum arbetar ideellt för ”Vid din sida” som är en organisation med fokus på att hjälpa äldre hemlösa i vårt samhälle. Det är både fint och beundransvärt, men jag kan inte låta bli att reagera på sättet hon skriver om dem på sin blogg.
Som att de är en sak eller en ägodel typ…

Då och då låter vi våra hemlösa få äta där inne på vår bekostnad … och igår var en sån dag.

Ibland händer det att våra hemlösa råkar en smula i luven på varandra. Just nu har vi ett problem, som pågått ett tag, men igår kväll kom vi på en bra lösning på det.

”Våra” hemlösa?
Kanske överreagerar jag, men jag tycker det är en smula integritetskränkande att benämna människor som en ägodel, samtidigt som deras problem och konflikter framställs som ett bråk mellan lågstadieelever som sedan de vuxna får kliva in och lösa.

Läser jag inlägget med fel glasögon eller har jag kanske en poäng här?