Mona skriver ett förbannat inlägg hos Magdalena Graaf

Hund med förstoringsglas

Nu är hon i Spanien för att skriva på sin bok och någon tyckte att hon skulle ha ”gett fan i att berätta det” i bloggen men vet ni vad som händer då? Då är det nån som minsann kommer ha sett henne där och då blir kommentarerna ännu jävligare för att hon undanhållit något.

Offentliga personer är offentliga personer och ska givetvis granskas, men att bara komma med skit och taskiga kommentarer gör ju inte situationen bättre. Eller? Det finns som sagt ibland anledningar till att man agerar på ett visst sätt.

Den här streamingen på julafton som hon hade, var något hon gjorde HELT utan att tjäna ett korvöre. Jag vet t ex att hon betalade 51.000 kr för kamerautrustningen. Ur egen ficka. Det fanns inte en enda pryl hon fick för egen del. Så att sitta och läsa hur flera av er skriver att hon minsann gjorde det för pengarnas skull, ”för det vet man”, gör mig galet irriterad. Särskilt med tanke på att det BARA handlade om att ge ensamma människor lite sällskap. Det har uppenbarligen gått så långt i den här bloggvärlden att vi bloggare har baktankar med var och varannat inlägg vi skriver. Jag har bloggat i 14-15 år och kan säga att klimatet inte doftar rosor direkt längre. Jag är tacksam över att 99% av mina läsare fantastiska men så är jag inte heller en kändis utan en vanlig svennebanan.
[…]

Att driva en blogg betyder inte att man förväntar sig att alla ska slicka en i röven och att allt är fluffiga moln, välkammat och fint. Det skulle blir jäkligt tråkigt då. ALLA har rätt till en åsikt men det är sättet man uttrycker den på som jag reagerar mot. // Mona inne hos Magdalena Graaf

Jag kan delvis hålla med Mona här.
Magdalena är en offentlig person som absolut ska kunna granskas, men att det är skillnad på kommentar och kommentar. Ibland handlar det inte om VAD man säger, utan snarare HUR man säger det.
Det gäller mig själv i högsta grad.
Att skriva att det är synd att Magdalena inte dog av sin hjärnblödning i ett sätt att kritisera exempelvis hennes Spanienresa torde vara en tämligen olämplig kommentar att skriva för de allra flesta människor, medan det absolut är en relevant kommentar att ifrågasätta resan då den mer framstår som någonting Magdalena och Hannah ville göra, snarare än behövde göra.

Den hamnar väl på ungefär samma nivå av nödvändighet som Dan Eliassons julresa till Gran Canaria.
Den var inte nödvändig utan han ville kort och gott fira jul med familjen.
Hannah och Magdalena kan skriva sin bok på hemmaplan men vill hellre skriva den i Spanien.
Nu anser ju jag att kraven är betydligt högre på Dan Eliasson än en eller två Graafsystrar, men själva principen för resonemanget är detsamma.

Jag vill flika in att jag läst och grunnat över kommentarerna ni skrev med önskemål vad gäller den här bloggen.
Tusen tack för all input och jag planerar att försöka implementera så mycket av det som möjligt här inne på ett bra sätt.
Ett önskemål var fler granskningar, och jag håller med om att jag det är extremt bra innehåll, men ha i åtanke att alla sådana inlägg tar lite längre tid än att skriva vanliga inlägg. 

Bara för att ni inte ser någonting på en gång betyder inte att det inte jobbas med ”bakom kulisserna” så att säga. 😉

När blod inte är tjockare än vatten

Igår fick jag besked att min pappa tydligen dog igår.

Trodde att det i alla fall skulle kännas NÅGOT men nä. Känner absolut ingenting. Mina föräldrar skildes sig när jag var tre år och jag var i många år hans favorit. Förstfödd och väldigt lik honom. Sa jag att han var en narcissist?  Han träffade en ny kvinna efter några år och de har tre barn tillsammans. Idag vuxna. Två bor i USA sedan många år och den tredje här i Stockholm. Plus min helbiologiska bror.

Jag har ett väldigt tydligt minne när jag är 10 år och min pappa säger: ”Mona, du och X (min bror) måste förstå att min nya familj kommer i första hand nu.” // Monas Universum

Jag hörde en gång någon säga att: Som förälder är du skyldig att älska dina barn, men som barn behöver du inte älska dina föräldrar, trots att de flesta barn gränslöst älskar sina föräldrar och söker deras tillgivenhet, oavsett hur de behandlas av dem.
Jag kom att tänka på det när jag läste Monas inlägg om relationen till sin pappa och hur hon skriver att hon inte kände någonting när hon fick höra att han gått bort och om hur han valde bort henne och hennes bror till förmån för sin nya familj.

Att klippa bandet till en förälder måste vara något av det svåraste man kan göra tror jag, även om det med största sannolikhet ibland är lika nödvändigt som att avsluta andra destruktiva relationer i livet.
Som den gamla klyschan säger:
När du säger nej till någon annan så säger du ja till dig själv. 
Så klyschigt, men också SÅ sant!

Det får bli dagens visdomspärla, denna härliga onsdag. 

Monas Universum om att stötta mindre företag

Hörni, jag tänker varje dag på alla de företag som inte har grejat, eller som inte kommer att greja den här pandemin.

Vad kan man göra för att minimera krisen för dom? Jag tänker på frisörer. Ska man gå och klippa sig ändå, för deras överlevnads skull? Förutsatt att de har skydd.

Restauranger är ju lättare, där kan man ju sponsra med att beställa och hämta.

De stora kedjorna har oftast pengamuskler så där är jag inte orolig. Ännu. Men, vad gör man med alla hudvårdskliniker t ex? Eller alla de småbutiker som finns, som inte har någon e-handel?
[…]

Jag handlar mer än någonsin på nätet nu och försöker hålla mig till mindre/medelstora företag.Men, dom ställen där man inte kan hämta prylar/mat/tjänster, hur gör man för att inte dom ska gå omkull? Hur hjälper man?// Monas Universum

Det är jättesvårt, hur stöttar man företag samtidigt som man följer restriktioner och stannar hemma?
Kan vi inte ta det här inlägget till att tipsa varandra, att komma med förslag på sätt, de som kan och vill försöka hjälpa till och stötta kan göra det på – så säkert som möjligt?

Vad tror ni?