Visa det här inlägget på Instagram

Jag hade bestämt mig för att inte göra en ny insamling då jag har extremt dåligt samvete över att det mesta av den första insamlingen inte gick till skadeståndet men så messade en kompis en screen shot på en kommentar från bloggen (jag tog som sagt en paus) och den berörde mig djupt.
[…]

Vill ni så får ni hjälpa.
070-XXX XX XX // Monas Universum

Monas Universum har blivit fälld för grovt förtal och dömdes att betala ett skadestånd till de båda målsägandena.
Behöver du bakgrunden till alltsammans så rekommenderar jag att du läser HÄR.
Hennes följare samlade in hela summan till henne, med lite hjälp av Cissi Wallin, men i sina senaste inlägg har Monas berättat att pengarna gått till terapi till dottern och att hon nu fått ett betalningsanspråk från Kronofogdemyndigheten för, i alla fall, ett av skadestånden.

Hon skriver nu på sin blogg att hon egentligen inte tänkt be om mer hjälp vad gäller pengar, men att hon fått så många mail och dm från människor som vill hjälpa henne, att hon återigen lagt ut sitt nummer med texten ”Vill ni så får ni hjälpa.”.
Jag har läst ganska många kritiska kommentarer till det här inne, men jag tänker som så:

1. Mona har varit helt transparent med att pengarna gått till terapi, snarare än till skadestånd, och vill man se bevis eller liknande på det så kan man säkert vända sig till Mona.
   Jag gissar på att terapin skett i privat regi, därav kostnaden.
2. Vill man, trots det, ändå hjälpa henne så kan man göra det, och det är helt upp till var och en att skänka pengar. Vill man vara 100% säker på att ens donerade pengar gått till EXAKT syfte som utges, så ska man kanske inte skänka pengar till en privatperson utan till en mer uppstyrd och kontrollerad organisation.
3. Har man problem med att Mona spenderar pengar på shopping, frisörbesök och ansiktsbehandlingar samtidigt som hon ber om swishhjälp till sitt skadestånd, så föreslår jag att man INTE skickar några pengar till henne, utan istället kikar hemma om man har någon katt att filma för att få Agria att skära ytterligare 10kr till ett katthem. 
   Mona är ju trots allt hyfsat transparent med allt detta.

Så tänker jag…
Hur tänker ni?

Visa det här inlägget på Instagram

Jag vet inte hur det är med er, men jag har ett helt tre våningar högt kakfat, fyllt till bristningsgränsen med olika typer av nagellack. 
Betydligt fler än de Mona visar upp här, men så har jag en passion för att måla naglarna och får aldrig utan lack.
Men…

Det fick mig att tänka på en sak, och här kan jag inte var den enda tänker jag. Minst en gång i månaden ser jag ett nagellack vars färg jag blir helt förälskad i, och så klart köper. För att inse när jag kommer hem, att jag redan har exakt det nagellacket, i just den färgen.
Ibland kan jag komma hem med ett nytt lack och inte redan ha en flaska av samma, utan två. ??‍♀️

Jag har även lyckats beställa två likadana underställ, i samma storlek och i samma färger. Har jag världens sämsta minne, eller är jag bara väldigt säker på vad jag gillar och slår till när jag får chansen?

Och snälla, säg att jag inte är den enda. ?

Monas Universum, som dömts för förtal för att ha berättat sin dotters historia med sexuella övergrepp som barn, startar nu en podd tillsammans med henne.
Temat för podden, som kommer ligga hos Acast, är sexuella övergrepp på barn och hon har fått hjälp av journalisten Charlotta Flinkenberg och föreläsaren Mia Törnblom för att komma igång.

Tanken är att vi även kommer ha gäster och vilken tur har inte jag med läsare från alla samhällsskikt och yrkeskategorier! Förskollärare, socialkontorschefer, poliser, advokat … och läsare som blivit utsatta, eller haft barn som blivit det. S å många som vill vara med!
[…]

Podden ska heta Det ingen vill prata om” där vi pratar om våra egna erfarenheter och hur det har påverkat oss. Vi kommer inte på något sätt utge oss för att vara experter, med mer än på det vi själva har upplevt. Förhoppningen är att vi kan göra något riktigt bra av det här. Prata med psykologer, anhöriga, utsatta, läkare, poliser etc etc. Ingen depp-podd, utan lyfta problemet och få folk att börja prata. // Monas Universum

Tanken var att podden skulle heta ”Det ingen vill prata om” men enligt kommentarsfältet under inlägget så finns det redan en podd som heter det, så det blir till att tänka om. 
Någon föreslog ”Det vi BORDE prata om” istället bland kommentarerna, och det är kanske inte en helt dum idé?

Vad tror ni om den här podden?
Med tanke på att jag uttryckligen är svintrött på ”bla bla bla-poddar” utan varken inrikting eller tema så välkomnar jag den här podden med öppna armar, det tunga temat till trots.
Förhoppningsvis blir det på ett sådant sätt att det går att prata öppet utan att riskera anmälningar om förtal till höger och vänster, men det har de förhoppningvis redan tänkt på.

Jag måste fråga er. 
Jag skriver ju ”Monas Universum” som om det vore ett förnamn och ett efternamn, men det är det ju inte.
Hon kallar sig ju inte för ”Monas Universum” utan för Mona, och att hennes sociala medier är hennes Universum.
Ska jag sluta med det och bara skriva ”Mona”? 
Jag kommer ha separationsångest men vänjer mig säkert så småningom. 😉

Men, hur mycket jag än funderar kan jag inte komma på en enda sak som jag kommer fortsätta med efter pandemin. Möjligen det här med att beställa nästan allt på nätet. Samtidigt får jag dåligt samvete över småbutiker som inte har e-handel. Det här har blivit deras död. Förut har jag ändå varit noga med att handla lokalt men det har skitit sig helt nu.

Finns det saker ute i vårt samhälle som har blivit bättre och smartare? En av mina kompisar bor halvtid på Marbella och hon berättade att SAS har börjat med en grej som hon hoppas de ska fortsätta med. När planet landat och man ska kliva av så får bara ett visst antal rader gå i taget. På så sätt slipper man ju det här jäkla köandet och trängseln som alltid uppstår. Det går mycket fortare vid passkontrollen och underlättar för allt och alla.

Finns det något i era beteenden/rutiner som ni kommer fortsätta med? // Monas Universum

Av Monas kommentarsfält att döma så är det definitivt kramarna som är i fokus.
Det som många människor saknar allra mest är att få träffa och krama om nära och kära, samtidigt som många människor hoppas att ”slentrian-kramandet” inte kommer komma tillbaka, och även det att skaka hand med allt och alla.
Saknar ni att kramas med allt och alla till höger och vänster, eller tillhör ni skaran som hoppas på att ”slentriankramandet” aldrig får fäste igen?
Jag känner inte särskilt starkt för något av alternativet, men har mer börjat reflektera över vad anledningen var till att man började slentriankramas från första början?

Och är det någon som faktiskt SAKNAR slentriankramandet och inte kan vänta på att få slänga sig runt halsen på mer eller mindre främlingar? 
Det har ju startat någonstans men är det egentligen någon som brinner för konceptet och saknar det i sitt liv?
Eller gör alla det för att alla andra gör det, men egentligen är det ingen som vill göra det?