Det är frågan, enligt Hamlet och Madeleine Ilmrud, men vem har svaret?

Madeleine Ilmrud har nämligen postat dessa två inlägg på Instastory i vilket följande utspelar sig:
Bild 1: Föreställer ett stökigt rum med texten ”Jag älskar verkligen att se ordningen i mina kids rum. Igenkänning?
Bild 2: Föreställer samma rum, men nu städat med texten ”Och varje gång lovar jag mig själv att inte städa efter dem, men gör det ändå…. För man kan ju inte se skiten. Sämst är jag. Nej, nu får jag bli lite hårdare tror jag minsann. (Men det säger varje gång också ?)”

Att städa barn och ungas stökiga rum?
Behöver man, eller får de helt enkelt bo i skiten?
Städar ni och vid vilken ålder slutar man i så fall?

Vi har aldrig haft det problemet här hemma, men däremot bodde JAG i en svinstia när jag var tonåring.
Idag är jag mer av en Moncia Geller, men när det skedde är jag osäker på. Kanske smög det sig på?

När jag skrev det här inlägget så hade det inte kommit någon uppdatering på hur reaktionerna varit kring Madeleines inlägg, men nu så…

Bild 1: Aldrig har ett stökigt rum upprört så mycket ?
Efter att jag delade dessa bilder igår så har jag fått så mycket förmaningar om att jag ABSOLUT inte ska larva med barnen.
För att barnen i framtiden kommer att bli stökiga, slarviga och bortskämda!

Tack snälla för råden (som jag inte bett om), jag visade mest verkligheten för att andra inte ska känna sig ensamma. För att social media oftast inte ger en nyanserad bild av hur det är bakom allt det fina.
Med den erfarenheten jag har så vet jag att det finns hopp trots stöket! Det kan bli vettiga personer trots detta ?
Fridens liljor ✌?

Bild 2: Man kanske inte tänker på det för att jag har små barn, men jag har faktiskt vuxna barn också och har gått igenom alla de faserna med.

Victor är 26 år, ja snart 27. Oliver är 24 … De är trots stökiga rum i tonåren idag världens mest pedanta människor. Städar hela tiden.
Så håll ut alla tjatiga mammor och pappor! Det ordnar till sig trots selektiv hörsel under uppväxten ?

Det är få saker som upprör som den här typen av saker.
Först trodde jag hon menade att barnen med de stökiga rummen i fråga var 26 respektive 24 år gamla, men så var det alltså inte. Luckily!
Beror inställningen till det hela på hur gamla barnen är som hon städat efter?
Är man en curlingförälder om man städar barnens rum när de är stora nog att kunna göra det själva? En liten knuff i rätt riktning kan alla behöva – unga som gamla – men att helt städa deras rum, inte ens tillsammans, utan själv? Vad tycker ni?

Med vänlig hälsning,
Camilla
Childless Cat Lady

Att vara lida av ”odontofobi” är att lida av svår tandvårdsrädsla, och det är någonting Madeleine Ilmrud pratar om i ett långt inlägg på sin blogg.
Hon beskriver hur hon undvikit att gå till tandläkare i flera år, trots att det kan ha allvarliga konsekvenser, men en fobi är allt annat än resonabel och rimlig. Det är därför det är en fobi, tänker jag.

En försummad munhygien och obehandlade tandtillstånd som karies och tandlossning kan öka risken för systemiska sjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar och även diabetes. Jag vet allt detta, men trots det så har jag inte haft modet att ta hjälp. Jag har haft tandvärk som fått mig att svimma men ändå har jag inte sökt vård. Då kanske ni förstår hur djup den här skräcken sitter i mig. // Madeleine Ilmrud

På sin blogg beskriver Madeleine den tandvärk hon haft den senaste tiden, som gjort så ont att hon knappt vill leva längre. 
Till slut satte hennes sambo Micke ner foten och mer eller mindre tvingade henne att söka hjälp eftersom hela familjen blev lidande av Madeleine smärta. Hon skriver själv i sin blogg att odontofobi är ett tillstånd som påverkar ens omgivning väldigt mycket. Man blir inte en rolig person när man går omkring och har ont hela tiden, och att hon inte bara försummade sin munhygien utan även sin familj.

Väl hos tandläkaren visade det sig att Madeleines tandproblem var så pass allvarliga att hon var tvungen att dra ut den bråkiga tanden, men slutet gott, allting gott.
Med hjälp av en tandläkare hon kände sig trygg med, tog hon sig igenom besöket, och uttrycker sina känslor av  lättnad, tacksamhet och kärlek för personalen i sitt inlägg, personalen, som hon upplever ”räddade henne”.

Vill med detta inlägg ge hopp till er som kanske känner samma sak som jag. Som också lider av tandläkarskräck. Det finns en del människor som är ämnade att rädda liv, det finns en del människor som kan hjälpa en när det är som tyngst. Och kan jag ta det här steget så är jag övertygad om att andra kan det också.  // Madeleine Ilmrud

 

---

Både Madeleine Ilmrud och Johanna Bladh har båda gått över tiden med sina bebisar, och ingen av dem verkar direkt sugen på att komma ut. 
Jag förstår dem till fullo, särskilt med tanke på hur snabbt temperaturen sjönk från behagliga 30 grader till fruktansvärda 18 och regn.
Hade jag legat där inne och haft det varmt och gott, så hade det krävts minst en all inclusive-resa till solen för att överhuvudtaget överväga att sticka ut huvudet.

Enligt Johannas uppdateringar så är hennes följare eniga i att det är sex som sätter igång förlossningen snabbast.
Jag menar, det funkade för Ross och Rachel (eller ja, de behövde inte mer än ett hångel) och vid det här laget så vet ni ju att jag hämtar all fakta och alla referenser därifrån  ?

Jag förstår att Madeleine sitter lugnt i båten, hon har ju liksom gjort det här förr, om man säger så.
Jag desto mer lider med Johanna, som inte bara gått över tiden, utan som även lidit av Hyperemesis under hela sin graviditet, som lett till att hon behövt läggas in på sjukhus flera gånger.

Kom igen nu, bebisarna!
Släpp sargen och kom ut!
Jag vet att elpriserna är höga, men filtarna är fortfarande billiga. ???

---

Disclaimer: Jag skrev det här inlägget kl 10:36 så det kan ha kommit en bebis sedan dess. 

Madeleine Ilmrud väntar sitt tolfte barn och skriver på bloggen om att hon har svårt att sova.
När hon väl sover så drömmer hon om katastrofer och om att någonting är fel på bebisen.
Hon tror själv att detta hänger ihop med det missfall hon fick förra sommaren, någonting hon ventilerat till gyn i Motala.
När hon ringde dit för att få hjälp med sin oro och sina magsmärtor så fick hon ett väldigt nonchalant bemötande i telefon.
På sin blogg berättar hon om hur samtalet utvecklade sig och om sina känslor för hela situationen.

”Ja det kanske är så att du genomgår ett missfall, och det kan man ju inte göra något åt i så fall. Det får tiden utvisa.”

Den sista kommentaren hon vräkte ur sig i telefonen var:
”tänk om vi skulle lägga all våran tid på oroliga patienter hela dagarna, hur skulle det se ut?”

Madeleine har bestämt sig för att kontakta en privat gynekolog nästa gång hon har frågar eller behöver ventilera sin oro.
Kostnaden för detta får man stå för själv och enligt Madeleine är det fruktansvärt att man ska behöva drivas till det här alternativ för att bli sedd och hörd.