Inlägget innehåller reklam för Sanning och konsekvens

Visa det här inlägget på Instagram

Inlägget har några år på nacken, men jag tycker ändå innehållet är tillräckligt viktigt för att publiceras igen.
Svenska lucior ska vara smala,  lucior ska ha långt hår och lucior ska vara blonda – någonting som bestämts utan att det någonsin egentligen pratats om – särskilt som lucia från början var mörkhårig.
Hur ser ni tillbaka på ungdomens lucia? På samma sätt som Linda-Marie? Ville du egentligen också varit lucia men fick av någon anledningen inte vara det?

Visa det här inlägget på Instagram

Sauron kom och lussade för mig i morse tillsammans med husse.
Sauron var egentligen given som lucia men han valde att i stället vara förste pepparkaksgubbe.
Husse hade först tänkt ha på sig min lussekatts-dräkt från livepodden, men Sauron ballade ur när jag provade den för första gången, så han avstod då det hade blivit ett ganska oharmoniskt luciatåg.

Glad lucia!!!

Linda-Marie Assargård har haft fullt upp med att plöja sig igenom hela Emma Sköld-serien av Sofie Sarenbrant under veckan som gått. Jag vet att hennes ambition är att läsa en bok om dagen, vilket känns otroligt ambitiöst om du frågar mig.
Jag sitter i skärgården och är inne på min andra bok, som jag läser istället för att lyssna på den. Jag tycker det är otroligt avslappnande att sitta ute med en bok i handen och bara känna det mycket välkomna lugnet.
Anyways… Linda-Marie läser alltså Sofie Sarenbrants alla böcker – vilka även jag kan rekommendera då jag också läst dem alla. Så hare du inte läst eller lyssnat på dem så är det ett litet tips.
(Instick: Jag kan även rekommendera de böcker som Sofie skrivit tillsammans med Carina Bergfeldt.)
Linda-Marie nämner också att hon filmade en större bokhaul inför sommaren, som hon förhoppningsvis publicerar snart.

Utöver läsning har hon även lyssnat på årets sommarprat i P1.
Störst intryck gjorde Pascal Engmans avsnitt, som hon beskriver som både gripande och imponerande. Även hennes mamma blev berörd och kallade det ”det bästa jag hört”. Jag har faktiskt inte lyssnat på ett enda sommarprat då jag istället djupdykt ner i amerikanska poddar som handlar om ”Idaho 4-morden” då processen att ge mördaren sitt straff efter att han erkänt alltsammans för att slippa dödsstraff, startade igår.

Fler sommarprat Linda-Marie rekommenderar:

– Messiah Hallberg – om sorg, humor och relationen till pappan.
– Kepler-paret (Alexander & Alexandra Ahndoril) – mysigt och kärleksfullt samtal som kändes som att lyssna in på något privat.
– Dragomir Mrsic – en stark livsberättelse med många känslor och vändningar.

Jag har bara tagit en bok i bokhyllan här på landet, så det är böcker jag aldrig hört talas om, så det är kul! Det blir mest deckare för mig, men det finns även böcker här ute om öns historia att bläddra i.

Har du något tips att bjuda på?

Visa det här inlägget på Instagram

Jag behöver prata med er ❤️‍🩹 Jag berättar i videon, men vill också skriva ner det kort. Men allra först vill jag tacka alla er som inte en enda gång har kommenterat min kropp, storlek och vikt. Det betyder så mycket. Jag filmade den här videon för över två månader sen men har inte haft kraft att lägga ut den. För jag vill egentligen inte lägga fokus på det här alls, men känner att jag måste.

De flesta av er vet kanske om att jag har ont i min rygg, men jag tror ingen av er vet hur ont eller hur länge jag haft det. När jag var tio år första gången jag gick till en kiropraktor för att jag inte kunde gå. För fem år sen började jag träna med PT, men 1,5 år in gick det fel. Jag kände det direkt efter ett marklyft, det smällde till och dagen efter kunde jag inte resa mig.

Jag sökte vård för att få en magnetröntgen. Men om ni aldrig har sökt vård som tjocka så vet ni inte hur det är. Oavsett vad man söker för så handlar det om vikt. Så jag fick först en utredning för sömneapné (pga min vikt) och därefter för ätstörning (pga min vikt). Jag hade inget. Efter månader av tjat fick jag slut magnetröntgen som visade två diskbråck, en buktande och en sprucken.

Ungefär ett år efter olyckan blev jag remitterad till ryggkirurg och tänkte att ”nu ska jag äntligen få hjälp”. Men ni vet ju redan vad som hände där, för jag skrev om det. Ryggkirurgen tittade på mig och sa ”hade du vägt 40 kg mindre så hade vi inte haft ett problem”. Efter det gav jag upp.

I över tre år har jag kämpat med fruktansvärda smärtor. Jag gråter nästan varje dag, jag kan inte alltid ta mig upp själv och det känns som att ha en kniv, nej ett helt jävla knivset, längst ner i min rygg. Så i höstas bestämde jag mig för jag står inte ut mer. Och den enda lösningen som ryggkirurgen presenterade, förutom kommentaren om min vikt, är en operation.

Men jag är livrädd. För att sövas och inte vakna. För att bli förlamad. För att få mer ont än nu. Men allra mest rädd är jag för att få sämre vård. Att min rygg och kropp inte tas på lika allvar. Att jag inte är lika viktig. Så sen i höstas har jag som ett aktivt beslut gått ner i vikt för att våga söka vård igen.

Jag har inte velat prata om det här av flera anledningar. Främst för att mitt konto aldrig har handlat om vikt. Jag har aldrig någonsin pratat om hur mycket jag väger, om jag går upp eller ner. Därför vill jag inte heller att mitt konto ska bli någon viktresa. Jag gör inte det här för content. Tvärtom så har jag tyckt att det varit jobbigt att synas för er de senaste månaderna. Dels så ville jag inte berätta om jag skulle misslyckas och ändå inte få hjälp av vården. Helst ville jag vänta tills jag vet om operationen blir av.

Men att få den mängd meddelanden jag fått varje dag de senaste månaderna som kräver att jag ska berätta om ”min viktresa”, att jag ”borde skämmas” och att jag ”visst inte står för att alla storlekar är vackra längre” har varit tufft. Precis som när jag fått meddelanden genom åren om att jag är ”fetare än någonsin” följt av emojis som kräks, har jag nu fått ”fy fan för dig som har gått ner i vikt” följt av likadana emojis.

Jag har inte en enda gång under de tretton år jag synts här dolt min kropp, mina valkar och bristningar. Om någon har visat sig på alla sätt så är det nog fan jag. Jag älskade min kropp och jag har inte gjort det här för att förändra mitt utseende. Jag gör det för att jag inte står ut längre. Jag har sökt vård i över tre år och jag orkar inte bli bemött såhär längre. Jag vill ha hjälp, den hjälp jag och alla förtjänar oavsett kropp, men jag har insett att den tyvärr inte finns att få.

Jag kommer alltid stå för kroppskärlek, pepp och inkludering. För att man duger som man är och för att alla storlekar är vackra. Men hur mycket jag än önskar att det var så, så blir inte alla storlekar bemötta lika i vården.

Jag ber er att snälla sluta skriva till mig om min vikt. Jag vill varken läsa elaka ord om hur fruktansvärd jag är som blivit mindre eller ”peppande ord” om hur mycket finare jag är nu. Snälla, kommentera inte min kropp eller andras. Ni vet aldrig vad som ligger bakom eller hur de orden påverkar någon.

Däremot, om du har gjort eller känner någon som har gjort en steloperation av diskar, skriv gärna till mig. Jag vill veta allt ❤️‍🩹 // Linda-Marie Assergård

Linda-Marie berättar öppet om flera års outhärdliga ryggsmärtor efter en skada vid träning – smärtor som vården länge avfärdade på grund av hennes vikt.
Trots att en magnetröntgen visade diskbråck, möttes hon av ryggkirurger som fokuserade mer på hennes kroppsstorlek än på hennes faktiska skador. Efter år av tårar, smärta och att känna sig osynlig i vården, har hon nu valt att gå ner i vikt – inte för utseendet, utan för att få vård och kunna opereras.
Hon förklarar att hon aldrig använt sin plattform för att prata om vikt, och vill inte att det här ska bli ”viktresan” folk följer. Det här handlar inte om att bli smalare – det handlar om att överleva. Trots det har hon mottagit en flodvåg av både hat och krav från följarna: från hån om att hon är ”fetare än någonsin”, till anklagelser om svek nu när hon gått ner i vikt.
Till alla som kommenterar hennes kropp – oavsett om det är med hat eller ”pepp” – ber hon er att sluta. Ni vet inte vad som ligger bakom. Och just därför vädjar hon: döm inte kroppar ni inte lever i. Däremot: om du har erfarenhet av diskoperation – hör gärna av dig till henne. Det är det hon behöver nu. Inte åsikter om hennes kropp, och det kan jag förstå, samtidigt som jag kan förstå att följarna undrar.

Har man byggt hela sin influencer-identitet på kroppspositivism där alla kroppar är vackra, så tycker jag att följarna förtjänar att få veta vad det är som pågår när reklampelaren för alltsammans förändras inför allas ögon – någonting jag pratat om i podden tidigare.
 Jag tror de flesta respekterar Linda-Maries vädjan om att slippa kommentarer och det hoppas jag att hon får nu efter att hon varit transparent och berättat vad det är som pågår.
Jag precis vad Linda-Marie pratar om när det kommer till vikt och smärta och hur den
Lever man med kronisk smärta så kommer verkligen utseende på sista plats, för det enda man tänker på och vill är att minska smärtan, och i den desperationen är utseende på riktigt det sista man tänker på. På riktigt. 
Om och när smärtan tagit ens kropp och knopp som gisslan så är det ”tack och godnatt” på det mesta livet har att erbjuda, någonting jag förstår att man kanske kan sätta sig in om man inte själv varit där. Jag har inga synpunkter på att Linda-Marie går ner i vikt, utan jag har mest anmärkt på att hon inte varit ärlig med sin följare, eftersom hennes konto varit en fristad för många, där de allt från allt vad viktminskning till bantning heter.

Vad tycker ni?
Och snälla, tänk på tonen när ni kommenterar.

Att många influencers slutat blogga är konstaterat sedan länge, men det finns även de som lämnat andra plattformar än just blogg, och en av dem är Linda-Marie Assergård (tidigare Nilsson).
Hon lämnade Youtube 2020 och anledningen till det var att hon ansåg att Youtube var en plattform för dramatiska, click baitande, galna och elaka videos – någonting hon själv inte vill syssla med.
Hon kände då att hon inte passar in på en plattform där den som skriker högst vinner, särskilt som hon inte skriker alls, och det var anledningen till att hon valde att återgå till Instagram där hon, till skillnad från Youtube, knappt får något hat alls.

I en frågestund på Instastory får hon frågan om hon har några planera på att återvända till Youtube. Hennes svar är klart och tydligt: NEJ! Det kommer hon inte.
Hon skriver följande:

Dels så tyckte jag att det var ganska tråkigt den sista tiden, det var mitt under pandemin och jag kunde bara filma hemma hela tiden. Och jag fick så mycket tråkiga kommentarer om att det var tråkigt att följa mig när jag ’bara var hemma’. Och allt jag gjorde var fel hela tiden. Dels så var man tvungen att sätta ganska hårda rubriker hela tiden för att någon skulle titta och ’clickbaita’. Typ ’Emil har lämnat mig!’ när han åkte iväg över helgen eller ’Vårt stora beslut’ när vi skulle välja ny soffa typ haha. Och så var stämningen på hela Youtube så tråkig då, nästan alla gjorde videos om varandra i form av ’reagerar på’ någon annan eller ’svar på tal’ till en tredje. Jag ville bara göra mysiga videos men det var inte lika populärt.

Dels så tog det sån tid att filma, klippa och publicera på Youtube. Jag la fyra arbetsdagar i veckan (minst) på två videos i veckan. Och fick då minimal tid över till Insta/webbshop/admin/bokföring/att prata med er/ställa upp på intervjuer/andra projekt. Samtidigt så var ni fler som kollade min story här än på YT, vilket gjorde att jag tjänade mer pengar på Insta än på YT, trots att jag la en tiondel av tiden. Så det kändes inte värt tidsmässigt eller ekonomiskt heller. Dels så var det ungefär samtidigt som reels lanserades på Instagram, vilket gjorde att jag kunde börja göra videos till er här. Innan var ju Instagram bara bild i flödet och då behövdes Youtube mer för att komplettera, men plötsligt kunde jag göra små hauls, mini-vloggar och gulliga klipp på Instagram istället. Så jag valde att göra det som kändes rätt och roligt för mig – att lägga mer krut på Instagram och menar mer krut på att vara närvarande med er, svara på DMs, göra mer stories ni som kunde följa med och hänga med mig i mindre format. Och det har jag inte ångrat!

Låter som ett helt rimligt beslut.
Man kan inte betala räkningarna med ett Youtubeklipp om ingen tittar på det, bara för att man vägrar click bait:a följarna.