Lady Dahmer:

Jag tänkte bara ge er några tips om ni någon gång skulle råka på en stressad småbarnsmorsa med en skrikande och arg tvååring nån gång när ni åker buss.

Tips ett: Det hjälper inte att säga ”Kan du få tyst på ditt barn?”

Tips två: Håll för öronen eller kliv av om det blir för jobbigt. Barn skriker ibland. Även om du inte minns det.

Tips tre: Börja inte bråka med mamman.

Tips fyra: Skuldbelägg inte mamman med kommentarer som ”men trösta då!” (vad fan tror ni jag har försökt göra?)  ”Hon behöver sin mamma!”, ”Du borde skämmas!” osv.

Tips fem: Gadda inte ihop dig med två andra korkade jävla idioter mot den stressade och nu arga mamman.//Lady Dahmer

Dahmerskan avhandlar ett så hett ämne som skrikande barn i kollektivtrafiken!
Kan man vaccinera sig? Bygga in öronproppar i öronen eller helt enkelt sticka ut sina trumhinnor med en blyertspenna?

Det har hänt ett antal gånger på denna semester med destination: enorm familje-resort – att jag rynkat på näsan åt ett skrikande barn i UV-dräkt som är vansinnigt för att det inte fått slicka i askfaten som är uppställd överallt runt poolen.
Svetten har brutit fram på min överläpp och jag känner ett lätt obehag.
Sen tittar jag på mamman eller pappan som är ägare till denna mistlur och jag känner mest att;
Ska jag ta över? Vill du ha en paus?
För oavsett HUR jävla störd jag blir av ett enstaka skrik här och där så är det ingenting jämför med vad den vuxna människan i andra änden av barnet känner.

Vad är man för typ av människa om man inte ens tolererar 10 min av oljud?
Nu har vi visserligen en ”all inclusive-bar” som möjligen ökar på tålamodet en smula men ändå?

Lady Dahmer:

Men ibland önskar jag att det fanns nån sån där liknande grej som Supernannyn, där tålmodiga pedagoger som älskar barn och som pratar med låga stämmor och väller över av kärlek bara kunde komma hem till en och hjälpa en att sänka volymen på föräldraskapet. Lågaffektivt och accepterande och lugnt och respektfullt. Hjälpa en att samarbeta istället för att kriga. Fast utan tv-kameror och utan att kränka barnens integritet alltså. Det vore nåt. //Lady Dahmer

LD låter helt förtvivlad på sin blogg och skriver om hur hennes barn inte lyssnar så vida hon inte höjer rösten och praktiskt taget skriker åt dem.
Bland kommentarerna är det många som skriver om liknande upplevelser och hur barnen kan gå från monster till små änglar så fort de kliver över tröskeln till förskolan.

Nu är jag ju varken mamma eller barnexpert men däremot har jag några år på nacken som självutnämnd supernanny och fantastisk gudmor och jag blir inte det minste överraskad.
Är inte alla barn så här? Jag vet att JAG var det! Gud, jag var en tvättäkta ligist emellanåt!!
Pappa jobbade väldigt mycket när jag var liten och mamma var hemmafru. Hemmafru och alltså den som tog de flesta duster med mig och min syster. När pappa väl var hemma och tog hand om oss själv så var vi som små änglar. Samma sak om vi hade barnvakt.
Ligger inte det i barns natur, att konstant testa gränserna med den man står närmst och känner sig mest trygg med?
Jag förstår Lady Dahmers frustration men samtidigt borde det väl vara ett kvitto på hennes närhet till sina barn? Eller är jag helt ute och cyklar?

Ett annat problem misstänker jag är att barn inte är vana att aktivera sig själva. Jag kunde leka på ödetomten som låg bredvid vårt hus en hel dag utan att knappt komma in för att äta. Ett par kottar och pinnar and I was good to go!
Ville man leka ”kök” så uppfann man ett eller grävde i skåpen i köket till mammas stora förtret om hon nyss organiserat det. I dag har barnen ett fullt utrustat lekkök som kräver absolut noll % av fantasin och det gör nog att barn blir frustrerade när de blir uttråkade.
Tänk dig ett helt sommarlov för ett barn med endast den egna fantasin att tillgå. Snacka om skärm-detox!
Ut och bygg en koja i skogen istället för att leka i den designade och platsbyggda koja som många nu har i sina barns rum – *host* Blondinbella *host*.
Ungarna skulle förmodligen HATA det till en början men hey – är det inte det som kallas ”tough love?” Och det FINNS hörselkåpor att ta till i början av avvänjningen om ljudvolymen blir allt för hög. Hehe..

Lady Dahmer:

Lady Dahmer la upp ett inlägg med bilder på sina två största barn och skrev om deras skolavslutning. Hon berättar att hon för första gången handlar ”könat” eftersom hon inte vågade skicka sin son till skolan i balklänning men som ”tur väl är” så ville han inte ha balklänning utan paljetter på sig och ser ut som en tvättäkta blandning av 80-tals rockstjärna och den förlorade medlemmen från Alcazar!
Very Stylish! Nästan så jag vill leta upp min gamla paljett-hoodie från gömmorna!

Jag som älskar diskussioner – och framför allt om genus efter att jag fick upp ögonen för ämnet –  blev så klart eld och lågor när jag såg att inlägget hade hela 116 kommentarer.
Laddad för att lära mig nya saker i ämnet klickade jag på pratbubblan…… wo wo wo…(ni vet, i så där nedåtgående skala för att demonstrera besvikelse)

Tror ni kommentarerna handlade om det? ICKE, som Percy Nilegård skulle ha sagt.
Kommentarsfältet har istället blivit kapat av Emilia – läkarstudent – som kommenterar Lady Dahmers inlägg på Instagram.
But why? Varför kommenterar inte Emilia Instagraminlägget på – let’s say – INSTAGRAM!?!?!?
Vågar hon inte stå för sin åsikt där utan känner sig tryggare med att anonymiserat slänga pekpinnar omkring sig?
Så hela kommentarsfältet är ett slagfält av ”tjockis-diskussion” där någon – återigen – känner sig manad att tala om för LD att det äääääääär farligt att vara tjock. Inte ”kan vara” utan ÄÄÄÄÄR!
Rätta mig om jag har fel men jag tror att LD vid det här laget hört varenda argument i boken och jag tror också att de flesta vet vid det här laget att hon inte håller med.

Så varför stöka ner ett kommentarsfält om barns skolavslutning med en sån här diskussion?
Borde kanske alla bloggar ha ett diskussionsforum likt Daily Forni där läsarna kan få utlopp för sådana här drifter? Så slipper bloggarna få sina kommentarsfält kapade av – till inlägget – orelaterade diskussioner?

OBS! Det här inlägget handlar om kapade kommentarsfält – inte om fetma, tjockisar, kroppar eller liknande så sätt dig på händerna om du känner att det rycker i dig att skriva någonting kränkande!

Lady Dahmer:

Ibland är jag extra glad att jag kom in i mina bonusbarns liv så pass sent som jag gjorde ändå och extra tydligt blev det när jag läste Lady Dahmers inlägg om hur man pratar med barn om pedofiler.
Man vill ju inte skrämma upp barn till att tro att varje vuxen person är en potentiell pedofil men när ämnet är så pass aktuellt som det faktiskt är just nu så skulle jag nog ha svårt att vara lika saklig och lugn som hon verkar ha varit när hon pratade med sina barn.
Hon verkar själv ha känt att hon inte visste varken vad hon skulle säga eller göra men jag tycker hennes inlägg är grymt. Lite som en mini-manual om man inte själv vet hur man ska börja.
Extra imponerande är det att hon håller sig så lugn och saklig, trots att hon själv blivit utsatt för en vuxen man som velat ta henne mellan benen som liten.

Har ni pratat med era barn om pedofiler? Vad sa ni? Vad säger man? 
Det där med ”hemlisar” mellan barn och vuxna är en klurig nät att knäcka men tydligen finns det en sida på nätet som heter ”Jag vill veta” där barn kan läsa om vilka hemligheter som är ”dåliga” hemligheter mm och den riktar sig till barn i alla åldrar.
Jag kände inte till den så tack till LD för att du lyfte upp den!