Jag har till och med sett bruna människor stå i kungsträdgården under gårdagens nazistrally och skandera ”ut med packet”. Alltså inte ut med nazistpacket utan …. ni vet, motsatsen. Bruna människor som är nazister. Som dels röstar SD och dels röstar värre än så (Alternativ för sverige). Jag har sett bilder på barnfamiljer i samma samling. Stolta över sitt hat. Stolta när deras tonåringar tar ton i ropen som riktas mot invandrare och homosexuella.

Jag fattar inte. Men jag fattar kanske ändå.

Jag kommer ju själv från en kommun där många gamla bekanta röstar SD nu. Jag har ju umgåtts med dem. Festat med dem. Varit en del av deras trånga världar där man aldrig diskuterar politik annat än när man okunnigt hånar de som intresserar sig för just politiska sakfrågor. Man diskuterade hårdrock. Och öl. Och såg på porrfilm på festerna. Och söp sig full. Vuxna människor som dag efter dag, år efter år, lallar vidare i nån slags sorglöshet trots att de är samhällets förlorare, trots att de är arbetslösa, har dåliga arbetsvillkor, kanske är sjukskrivna, har barn med speciella behov, är kvinnor, har vänner som är invandrare.

[…]

Jag tror det hade kunnat vara ännu ett sätt att distansiera mig från det ursprung jag skämdes över då och jag undrar om det är därför en del invandrare stöttar SD nu. Handlar det om ett självhat där man försöker bli den yttersta svensken? Eller iallafall den minsta blatten? Minst blatte av alla blattar? Jag hade en bekant, adopterad från Bangladesh, svart, som skrev BSS överallt och sökte medlemskap i VAM (Vit arisk makt) (Han blev nekad) och som så aktivt och högljutt skanderade deras budskap. Det är så jäkla sjukt. //Lady Dahmer

Men grejen är ju att jag inte ser det som ett mål att min eventuella sexåring (J då eftersom att de andra är äldre nu) ska kunna gå till centrum själv och handla, jag känner att mina barn ska få vara små barn så länge som det bara går. Inte växa upp för snabbt. Inte få ta en massa ansvar för tidigt. Givetvis utan att infantiliera dem eller hålla tillbaka dem i utvecklingen (svår balansgång!). Men typ.. inte ha bråttom om ni hajjar.

En grej jag inte gillar med vår svenska kultur är att vi är så jävla hell bent on självständighet och frigörelse. Man får inte vara beroende av nån, alla ska klara sig själva och jag tror att det gör oss otrygga och ensamma.//Lady Dahmer

LDs ena barn som är 10 år har börjat åka pendeltåg själv och har som krav på sig att ringa sin mamma innan hon åker och innan hon ska hem och nej – det räcker inte med ett sms enligt mamma utan det ska vara ett samtal.

Det där med att barn ska vara trygga utan att man håller dem tillbaka i utvecklingen och curlar dem är en svår balansgång, till och med för mig som bonusförälder.
Jag tror på filosofin att små barn är oförmögna att fatta egna beslut helt utan vägledning och kan därför bli otrygga om man ger dem på tok för fria tyglar. Jag tror på frihet inom ramar så att barnet vet att det alltid finns en ram att luta sig mot om de hamnar lite för långt ut åt kanten.
När barnet blir äldre så tror jag på frigörelse, men på en trygg frigörelse – alltså den där de får testa sina gränser med med tryggheten av att det alltid finns någon där om det behövs.
Jag menar, vem vågar stappla in i en mörk tunnel utan att veta att det finns en lampknapp där att trycka på om det blir för läskigt eller om man går lite vilse?
”Våga testa, men blir det för läskigt så finns jag här.”

Men det är en svår balansgång, herregud… 
Jag tror att curlande skapar otrygga barn som hålls tillbaka i sin utveckling samtidigt som jag tror att för mycket frihet också skapar otrygga barn eftersom de inte ges några referensramar.
Och så säger folk att det inte behövs ett körkort för att bli förälder?

Hur resonerar ni?
Ska man bära runt på sitt barn i en verbal Babybjörnsele på magen ända till fötterna släpar i gruset eller ska man ta sin hand ifrån dem så fort de kan uttala ”ja” och ”nej”? Eller kanske någonting där i mellan?

Just nu är det stängt här!
Jag ska gå från redaktionen och tänker inte låta er härja fritt här inne under tiden.

Det är så frustrerande att inte kunna sitta ner vi datorn ens ett par minuter för att skriva eller göra nåt överhuvudtaget. Så fort jag försöker så börjar J tjafsa. Antingen försöker han dra ut sladden till datorn, eller slå på den (Han sträcker sig med sina små jävla bläckfiskarmar) eller så försöker han klättra upp på bordet eller klättra på mig. Eller så står han bredvid och drar i min arm och mina kläder och skriker. Jag blir fan tokig!//Lady Dahmer

Nu är ju jag ingen riktig mamma utan bara en sån där styvmamma som får rycka in ibland för att se till så att styvbarnen varken svälter ihjäl, slår ihjäl sig eller fryser ihjäl på grund av att det enorma berg av smutstvätt som byggts bredvid tvättmaskinen inte på egen hand krupit in i maskinen, tvättats, hängt upp sig själva på torkstället för att sedan uppenbara sig i vikta högar på deras sängar.

Med det sagt så är det kanske inte så konstigt att jag inte har en arsenal av goda, moderliga råd att ge Lady Dahmer efter att ha läst hennes inlägg om den lilla ligistpersonen som stör hennes skrivande så fort hon sätter sig vid datorn, men jag såg det här i telefonen på väg in till redaktionen och det kanske kan vara nått?
Det här är nämligen delat av en sån där ”riktig förälder” och borde ju således vara bättre än allting jag kokat ihop på egen hand?

Lady Dahmers son är ju betydligt mindre än den här pojken på bilden, så det borde inte gå åt riktigt lika mycket silvertejp till honom.
En halv rulle borde räcka…

You’re welcome!