.. Så tror jag att bloggning kommer bli populärare än Instagram snart pga nya algoritmen!
[…] .. Även fast jag tror att bloggar kommer få en come back läser jag ingens blogg längre. Har typ inte tid!//Kissie

Framtiden för bloggar har varit på tapeten i flera år och det är många som ansett att marknaden mer eller mindre är mättad och att det är en smärre omöjlighet att nu få en stor blogg så vida du inte redan är känd för någonting annat.

Det är en sanning med modifikation i mina ögon.
Jag lyckades skapa en blogg som relativt snabbt blev en av Sveriges största men det beror ju på att jag identifierade ett behov som inte riktigt tillgodosågs på sociala medier – inte för att jag själv är någon typ av unikum.
Jag anser däremot att det är nästintill omöjligt att som okänd människa starta upp en livsstilsblogg och få den stor utan draghjälp från en redan etablerad influencer eller liknande.
Nicci Hernestig hade aldrig fått så många läsare eller följare om det inte varit för först Marcelo och sedan Ben Mitkus och det är inte för att hon ointressant eller dålig på att skriva, utan för att hennes blogg med största sannolikhet hade drunknat bland alla de andra tusentals bloggar som handlar om ungefär samma saker.
Att få draghjälp från en etablerad influencer är ingenting att skämmas för eller som ska förklaras bort – det är ett smart sätt att skilja sig från mängden.

Kissie tror att Instagrams framtid ser aningens mörk ut på grund av de nya algoritmersom totalt fuckar upp ens flöde och gör det näst intill omöjligt att inte missa några uppdateringar.
Här håller jag med henne. Jag förstår helt enkelt inte vad Instagram sysslar med.
Instagrams ovilja att lyssna på användarna och deras behov kommer straffa sig och om de inte gör någonting åt det så tror jag att framtiden är väldigt ljus för den som har resurserna att lansera en konkurrerande app.

Vad tror ni? 
Hur ser framtiden ut?

 

Men hur som, vi vart väl klara runt 8-tiden på kvällen, då var det bara att städa ihop och åka hem igen. Men fick ingen parkeringsböter idag, så kände mig glad när jag åkte hem haha.. Nu är jag helt slut, men inte så konstigt då jag jobbat sen 10 imorse. Blir nu lite mat, en dusch och sen bums i sängs! Hinner lixom inte med så mycket mer nu, ska ju också upp tidigt imorgonbitti igen.
Är det såhär det är att vara vuxen på riktigt?//Kissie

Kissie beskriver sitt första event på Adviral där hon nyligen börjat arbete, och beskriver vad som nog skulle kunna betraktas som en relativt lång arbetsdag för de flesta av oss.
De flesta av oss, men lång ifrån alla.
”Alexander ” här ovan tycker att ”en tolv timmars arbetsdag är väl ingenting” och jag börjar mer och mer misstänka att han kanske hamnat lite vilse i den oändlighet som är  ”the world wide web”.
Tar man en tolvtimmars arbetsdag med en klackspark och tycker att det vore rimligt att alla jobbade minst femton timmar per dygn så finns det i princip bara en enda blogg som matchar den inställningen.

Att skryta om hur långa arbetsdagar man har och hur man hela tiden jobbar så mycket mer än andra är inte häftigt.
Eller coolt, eller beundransvärt.
Det är dumt och destruktivt och kan för de flesta leda till att man en dag upptäcker att man kört pannan rakt in i den berömda väggen. Det är varken hippt, coolt eller beundransvärt och ingen kommer klappa dig på axeln och berömma dig den dag du går sönder.

Men för att svara på Kissies fråga.
– Ja, det är så här att vara vuxen.
Men att vara vuxen handlar även om att ta hand om sig själv och inte normalisera tolvtimmars arbetsdagar – eller ännu längre dagar som en här Alexander verkar digga.
Långa arbetsdagar sker lite då och då och det är helt okej, men de ska aldrig någonsin gå från att vara undantaget till att bli normen för ingenting är värt att bli utbränd för.
Ingenting och då har jag själv gått in i väggen, inte en utan två gånger. Det där med att lära sig snabbt och av sina misstag är inte riktigt min grej alla gånger men till slut sjunker det in. 🙂

 

Så nu ska jag försöka städa i någon timme och få det riktigt fint inför veckan. När det är städat och fint runt mig mår jag också bättre, synd att jag är en sån stökig person i grund och botten.. Jag städar inte undan efter mig och det gör mig stressad. Ju mer jag tänker på det ju mer stressad och irriterad blir jag haha… Hopplöst fall! Hade ju en städerska ett tag men hon var skitdålig, hon suckade bara och tyckte allting var jobbigt. Hon tyckte någon gång att det var för smutsigt, vilket det inte var men hon hade en sån dålig attityd så det funkade inte..//Kissie

Jag blev full i skratt av Kissies inlägg där hon beskriver hur den person som hon anlitat för att städa hos henne klagat på att det var för smutsigt.
Jag undrar vad ”lagom” smutsigt är?
Familjen jag bodde hos ett tag i USA anlitade en firma som kom varje vecka för att städa, men innan de kom så städade alltid mamman i familjen eftersom hon tyckte det var pinsamt att visa upp ett ostädat hem för städfirman.

Jag skulle inte vilja ha någon som kom hem till mig och städade eftersom jag tycker att det är avstressande, men tvätten skulle jag gärna outsourca.
MER än gärna! Samma sak strykning. Jag har en hatrelation till mitt strykjärn där jag hellre avstår från att bära ett skrynkligt plagg än ställer mig och stryker det.
Men ponera att jag skulle betala någon för att ta hand om all tvätt?

Borde jag då egentligen snabbtvätta alla tvätt så att den inte är provocerande smutsig när den hämtas?