Alexandra Nilsson om sin medverkan i Skavlan och den nu berömda frågeställningen

Först var det Hanna Friberg och sin matlåde-ick och nu senast Alexandra Nilsson och hennes uttalande om att hon skulle rädda sina hundar framför någon annans ett barn. 
Medan Hannas uttalande togs för vad det är – ett skämt med glimten i ögat – så har Alexandras ord väckt betydligt mer och större känslor. 
Har du inte hängt med så kan du läsa ikapp här. 

Nu har Alexandra poddat med Ida Warg om sin medverkan och det visar sig att det inte handlade om en fråga som ställdes till henne utan att det var helt hennes eget påhitt.
Hon kände inte att hon hade särskilt mycket att säga jämfört med de andra gästerna och kände svettandes att hon behövde slänga ur sig något, och då blev det den här episka frasen.
Så kanske kan alla som satt en psykopat-stämpel på Alexandra ta och tagga ner lite? Och kanske ta det hela med en yttepytteliten nypa salt?

Men…om det är någon som fortfarande undrar huruvida Alexandra skulle skjuta sig själv före sin hund så kan jag meddela att så inte är fallet. Edvin och Johanna ringde nämligen upp henne i veckans avsnitt av ”Ursäkta-podden” och ställde frågan och hon utvecklar svaret så pass mycket att hon även berättar vilken av sina två hundar hon skulle skjuta först om hon var så illa tvungen.

Från “jag räddar mina hundar före ditt barn” till att rangordna vilken hund som ryker först i ett hypotetiskt nödläge – det eskalerade ändå ganska snabbt.
Känns tryggt att veta att det finns en tydlig krisplan, men kanske lite mindre tryggt att veta att den innehåller… interna elimineringar.
Behöver Andreas sova med ett öga öppet eller kommer han gå säker, även om den gemensamma lägenheten förvandlas till Panem?

Att rädda sin hund framför någons barn?

Det är sannerligen fluns-tätt runt bordet hos Skavlan & Sverige och den här gången är det Alexandra Nilsson som fått den stora äran att medverka. 
Ämnet som diskuteras i klippet här ovan är prioriteringar när det kommer till rädda liv. Alexandra säger att hon absolut skulle prioritera att rädda sina hundar, före hon räddar någon annans barn.
I programmet säger hon att hundarna är hennes (svans)barn så självklart kommer de räddas först in case of an emergency.

Alexandras sambo Andreas har fått tydliga instruktioner: Det är var man för sig själv.
Alexandra har ju trots allt bara två händer och de kommer ju vara ockuperade av diverse livräddade småhundar, så han får helt enkelt hoppas att han är snabb i fötterna, bra på att simma och eventuellt inte står i vägen för en chihuahua i panik.

För i det här hushållet är det inte “kvinnor och barn först” – det är hundar först, och alla andra får köra Hunger Games.

Kissiemissie är tillbaka

Jag har nämnt i ett inlägg att Alexandra Nilsson väckt sin gamla karaktär ”Kissie” till liv igen, men fick ett önskemål att ta upp det i ett inlägg, so here goes!
Jag är ärligt talat en smula överraskad över att ”Kissie” är tillbaka med tanke på hur irriterad Alexandra var över att hennes blogg finns sparad på Kungliga biblioteket efter att hon själv valt att radera den.
Jag förstår att den finns sparad med tanke på Alexandra var en av de första, stora bloggarna och en av de absolut mest omskrivna när det begav sig, men jag kan samtidigt även förstå hennes känslor över att inte själv ha kontrollen över den.
Därför blev jag lite förvånad över att ”Kissie” är tillbaka, men kanske är det Alexandras sätt att ta tillbaka kontrollen över sitt gamla alter ego, och istället lansera ”Kissie 2.0″?
För om internet ändå aldrig glömmer, så kan man ju lika gärna dyka upp själv igen – en smula nytvättad, uppdaterad och med eget manus – istället för att låta sitt 2009-jag ligga kvar på Kungliga biblioteket och skrika CAPS LOCK ut i historien.”

Och ärligt talat – internet älskar ju en comeback och en comeback har vi fått.
Någon mer som har kvar sin gamla Von Dutch-keps?

Till skillnad från ”Kissie 1.0” som var lite av en ”one man show” så kommer ”Kissie 2.0” med ett helt entourage. Slay!

Käpphästeri och kanin på koppel?

I veckans avsnitt avslöjar Ida Warg att hon avskyr människor som håller på med käpphästar med ungefär samma passion som Nadia känner för högljudda telefonpratare på tunnelbanan och jag kan bara instämma – även här.
Dock pratar Ida om att hennes barn aldrig ska få hålla på med käpphästar, men det ser jag mer som lek, en av barns alla lekar där fantasin är det enda som sätter stopp.
När jag var liten lekte vi att våra cyklar var hästar, i brist på levande hästar eller tyghästar med en träpinne uppkörd i röven men det var också på den nivån det höll sig.
Ida säger att det inte finns någonting som hon hatar mer, samtidigt som Alexandra kompletterar med att hon tycker att det är SÅ töntigt.

Ida frågar hur man som förälder kan låta sitt barn tävla i käpphästridning, medan Alexandra säger att det är samma ”vibe” som när äldre människor går runt med kanin i koppel. 
Det tycker dock Ida är bättre, då det i alla fall är en levande kanin men Alexandra håller inte med och ställer frågan:
Om du ser Bengt-Göran 43 gå runt med en kanin på koppel, vad tänker du då?
Alexandra tänker ”lönnmördare”.

Men nog är det väl ändå en viss skillnad på barn som springer runt på gården med en käpphäst, och barn som av sina föräldrar lastas in i bilen, körs land och rike runt och förväntas prestera på regelrätta hoppbanor, med både nummerlapp och och domare.
Och då har vi inte ens kommit in på faktiska vuxna som tävlar i käpphästhoppning, och när vi ändå är inne på ämnet – är det någonting man kan använda sitt friskvårdsbidrag till? Ja, inte till en psykolog som Ida föreslår, utan till själva käpphästeriet. Du springer ju trots allt runt med käpphästen mellan benen och samlar steg i telefonen. Borde det tekniskt sett då inte falla in i samma kategori som typ ”gåstavar”?
Konditionsträning som konditionsträning?

Eller?