Bantningsmaffian?

Katrin Pyto:

vikt

Den här tjejen har till och med ställt upp på intervjuer i olika tidningar där hon uttalar sig om hur mycket bättre hon mår efter att ha gått ner i vikt. Hon säger att hon inte kände igen sig själv och kände sig äcklad över sin kropp. Efter att ha gått ner känner hon sig fin igen. Kläderna sitter bra, hyn är finare allt är så mycket bättre! Såklart. Det är ju precis det jag säger. Så varför håller inte Helene bara med mig istället för att kritisera mig?//Katrin

Har jag missat någonting här?
Har Camilla Läckberg och Katrin Pytomierska bildat någon typ av bantningsmaffia där de exponerar de som inte tycker likadant?

Eller…egentligen tycker likadant men inte vågar stå för det?
Som jag har förstått det som grundar sig den generella kritiken inte i att de vill få tillbaka sina gamla kroppar utan att de hetsar om det på sina forum med mängder av följare och bidrar till en mera utbredd fixering kring vikt och bantning.

Det här kvinnan som Katrin visar upp på sin blogg har inte själv något stort forum att hetsa på men ställer istället upp i Aftonbladet för hundratusentals människor att läsa om och bli påverkade av.

Är det samma sak?

Vad tycker ni om att Camilla och Katrin går på den här kvinnan? Är det befogat eftersom hon valt att ställa upp i Aftonbladet och berätta om sin viktnedgång eller för att hon kritiserat Katrin men ändå verkar tycka likadant?

Och vad tycker ni om att gå ut och berätta om viktnedgång?
Inspireras ni av det eller får det en negativ effekt?

Ingen ångest?

Katrin Pyto:

katrin

Den får ligga där och växa utan att bli störd av oro och ångest i min kropp. Det är bra! Men jag är stor. Mötte en tjej på yogan som bar tvillingar i v25. Jag var större än henne. Stackars min kropp.//Katten

Bebisen får alltså ligga där i magen i godan ro och tillagas som en kalops i en tryckkokare utan ångest samtidigt som allting Katrin producerar i textform fullkomligt SKRIKER av ångest över den viktuppgång som graviditeten innebär?

Känns det sunt?
För nån?

När ska man låta barn gå ensamma till aktiviteter?

Katrin Zyto:
katt

Så nu till min fråga. Han är sex år. Han är svintrygg, helt orädd och väldigt ansvarsfull. Jag är igen hönsmamma. När får han ta sig från skolan till Taekwandon själv? Det är att ta en buss utanför skolan, kliva av. Gå över ett övergångsställe men stort (Valhallavägen). Sen gå Sibyllegatan ner en liten bit. Han hittar, han skulle inte gå på rött. När? Tycker ni? Han får en mobil av mig såklart när det är dags./Katrin

Katten Z bor mitt inne i stan så frågan blir ju aningens mer komplex då. Svaret på samma fråga om ett barn i en mindre ort eller till och med här ute på Värmdö kan ju bli ett annat men jag är intresserad av hur ni gör eller skulle gjort. Eller kommer att göra.

Vår nioåring cyklar till och från skolan själv nu och det är raka spåret på en cykelväg och sen över ett övergångsställe vid skolan.
Jag har inte varit delaktig i det beslutet eftersom det är något som hans föräldrar givetvis fattar beslut kring men han känns stor nog även för mig och verkar nästan at vuxit lite med det nya ansvaret som lagts på honom. Givetvis har han en mobiltelefon. Men att släppa lös honom själv inne i stan?
Nej, det skulle JAG verkligen inte göra och inte hans föräldrar heller.

Vad tycker ni?
Är Ringo stor nog att åka buss och liknande inne i stan själv?