Tyst som i graven…

Katrin Zyto:

Jag undrar hur många samarbeten, tävlingar och liknande på sociala medier som bara rinner ut i sanden?
Har ni någon erfarenhet av det?

Jag kan ibland vara sen med att skicka ut mina vinster men jag redovisar dem alltid och kontaktar vinnaren på en gång.

Kritiken här ovan riktar sig till Katrin Zytomierska som inte verkar svara på varken kommentarer eller mail.
Saker hon gjort reklam för som inte har kommit ligger kanske inte på hennes bord men det ser ju sannerligen inte bra ut för hennes trovärdighet.

Möt Falke.

Katrin Zyto:

Katrin och Alex har slutligen enats om namnet ”Falke Rey Zytomierska Klingstedt” och som vanligt finns det människor som ogillar Katrin och gör allt för att såra henne. Så måste det ju vara för vilken annan normalt funtad människa skriver att ens barn ser ut som ett mobboffer? Gå på en bebis? På riktigt? DU kan vara ett mobboffer! (Moget, jag vet…)

Och hur ser egentligen ett mobboffer ut? 
Jag har blivit mobbad och jag ser inte alls ut som lilla Falke så vad är det som definierar ett mobboffer?
Vilket jävla dumt ord – den här Aurora är säkert den typen av människa som kallar folk för ”jävla CP” också i brist på ett mer utvecklat ordförråd.

Upp till kaaaaamp!

Katrin Zyto:

(null)

Är man kommunist om man vill ha sex timmars arbetsdag?
Som Karl-Bertil Jonssons pappa så vackert sa det:
”Jag har närt en kommunist vid min barm!!!!!!!”

I så fall är jag också kommunist! ?

I’ll save ya some time here, gurrl…

Kissie:

Kissie skriver ett sponsrat inlägg om några böcker hon vill läsa och en av dem är Katten Zytos mästerverk ”Bucket list”.
Jag recenserade ju den precis efter att jag själv plågat mig igenom den när den kom ut som en tjänst till er läsare och tänker att jag slänger upp den som en favorit i repris för att skona fler människor från att utsättas för denna verbala smörja som får öronen att blöda av ångest.

I give you – Bucket list – Recensionen.
Av och med CamCam och Tjocka Hetsätarkatten.

Jag har precis lyssnat klart på Katrin Zytos debutroman ”Bucketlist” och jag vet inte ens vart jag ska börja.
Den här boken är pinsam – från början till slut.
Den känns som en pimpad självbiografi där Katrin velat lyfta fram utvalda element ur sitt liv men ödmjukast bäddat in dom i en fiktiv historia.
Jag som bott i LA blir nästan full i skratt av dom kapitel som utspelar sig där. Hennes karaktär bor till och med på samma lägenhetskomplex som hon och Bingo bodde på när dom var i LA och som ligger precis vid The Grove.
Affären Whole Foods ligger tvärs över gatan från lägenheten och där verkar hennes kunskap om LA ta slut vilket blir så pinsamt uppenbart om man bott där.

Att karaktärens personliga tränare i boken har samma namn som Katrin tränare i riktiga livet är så fånigt att det kryper i mig. Hoppas Philip Lailani inte godkänt det för i så fall tappar jag ALL respekt för honom.
Och hela scenen från Ellegalan är stulen DIREKT från slutet av ”How to lose a guy in 10 days”..

Sexscenerna är oinspirerade och allt annat än heta och Katrin använder slang på ett sätt som jag skulle förvänta mig av en fjortis. Den röda tråden saknas och jag skämdes nästan när jag lyssnade på boken på bussen hem av rädsla att någon skulle höra läckande ljud genom mina hörlurar.

Summa summarum:
Den här boken är nog faktiskt det värsta skit jag någonsin lyssnat på och då plöjer jag ändå runt 2 böcker i veckan.
Jag känner att mitt IQ minskat markant efter att ha tvingat mig igenom boken men nu vet ni – och slipper fördummas själva.

Gå aldrig i närheten av den här boken. Hade jag haft en pung så hade jag hellre suttit på den i en halvtimme än att läst den igen.