Igår skrev jag ett inlägg om hur Dante Lindhe från Hov-1 och Elli Da Silva från bland annat Playmakers väntar barn ihop, och om den lilla minihärva som omgärdar nyheten.
Anledningen till att jag kallar det för en minihärva grundar sig i två saker primärt:
1. Dante har en 1,5 åring tillsammans med sitt ex Steffi och hennes bror antydde – inte så subtilt – att dessa två relationer och graviditeter överlappar, och
2. Att Paow var den som avslöjade graviditeten innan de blivande föräldrarna själva gjort det.

Nu har Johanna Bladh tagit till Instastory för att ge sin syn på saken, där hon ställer frågan om huruvida kommentarsfältet hade fyllts av samma mängd gratulationer om det varit en kvinnlig artist som outat att hon gått vidare med en ny familj, så snabbt som Dante gjort. 
Vad tror ni? Jag tror att en kvinnlig artist hade kölhalats offentligt – överallt och ingenstans om hon gjort samma sak. Herregud, mammor och pappor mäts väl nästan aldrig med samma måttstock, så varför skulle de göra det här?
Det här känns väl som ett typiskt manligt frikort som samhället så frikostigt delar ut, eller är jag ute och cyklar helt?

Visa det här inlägget på Instagram

Johanna Bladh sätter fingret på något som fortfarande – år 2025 – borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det: skulden för en havererad relation landar fortfarande alltför ofta på kvinnans axlar.

Det är som att kvinnor förväntas kunna bära, rädda och reparera allt. Oavsett. Relationen, hemmet, barnen, mannen, och när det inte går – när eller om hon faktiskt väljer att lämna –  så får hon bära skammen och skulden, som om ansvaret alltid är hennes, oavsett vad som hänt.

Men nej:
Nej, alla relationer går inte att rädda i parterapi.
Nej, att lämna en dålig relation är inte egoism – det är att välja barnens bästa.
Nej, det är inte kvinnors ansvar om en man visar sig vara en dålig partner eller pappa.

Att påstå något annat är inget annat än en unken kvinnosyn, maskerad som ”goda råd” som landat i Johannas kommentarsfält. Det är ett sätt att hålla kvinnor på plats, att säga: du får skylla dig själv, och inte sällan kommer dessa pekpinnande kommentarer från andra kvinnor, kvinnor som uppenbart gjort ett SÅ mycket bättre val av pappa till sitt barn. Till han inte är det längre.
Ingen tror väl att mannen man väljer att skaffa barn med ska visa sig vara en riktigt kloakråtta, på samma sätt som ingen gifter sig med tror att man kommer skilja sig – och trots det händer det hela tiden.

Men vi är väl ändå förbi den tiden, eller borde vara det i alla fall?
För sanningen är att ingen kvinna ”väljer” en dålig pappa till sitt barn, men många kvinnor tvingas välja mellan att stanna i en dålig relation – eller att lämna för att skydda både sig själva och sitt/sina barn.

Och att skuldbelägga det valet, i stället för att applådera styrkan i det är inte bara förlegat, det är ovärdigt.
Ungefär lika ovärdigt som elallergi, if you know what I mean?

Bild 1 (vänster):
Har ni också granskat er egen kropp lite extra i sommar när man varit på stranden?

❤️ Ja, det blir ju lätt att man jämför sig – 83 %
😎 Nej jag tänker aldrig på hur jag ser ut – 17 %

Bild 2 (höger):
Jag har kommit på mig själv med tankar som “varför ser jag inte ut som de där andra tjejerna på stranden”.

Och sen har jag insett att “de där andra” som jag jämför mig med är egentligen bara ögonblicksbilder i ett tillrättalagt flöde.

Bild 3 (vänster):
Känner fan därför att det är min jävla SKYLDIGHET att posta även de “icke perfekta” bilderna från min egen strandvistelse:

Bild 4 (höger):
Tänker va härligt om man fått se allas operfekta strandbilder i flödet på sommaren. Det hade i alla fall gjort mig GLAD. Vad känner ni?? Gör det nån skillnad? 🏖️

(Bikini från @hunkemoller för er som undrar)

Johanna Bladh tar en paus från att posera på stranden för att prata om någonting som jag tror är vanligt förekommande, särskilt på sommaren, nämligen kroppskomplex.
Att jämföra sig med andra tjejer/kvinnor är nog destruktivt så det förslår och hon skriver att man måste inse att “de där perfekta tjejerna” på stranden mest är välfiltrerade ögonblicksbilder.
Så vad ska man då göra för att mota Olle i grind? Jo, att ladda upp egna “icke perfekta” bilder från semestern, komplett med solblekt badlakan, om man nu hänger på stranden men det kan lika gärna vara en pool eller annan aktivitet som brukar innebära avklädd lekamen.

Budskapet: alla har en strandkropp, vissa har bara bättre ljusinställningar.
Funderar du så sådant här, eller gjorde du när du var yngre? Eller är dessa tankar lika vanligt förekommande hos unga som äldre tjejer?

Bild 1:
“Vårt snabba, sociala-medier samhälle idag har utvecklats till att vi hela tiden matas med fragment av olika skeenden. Ögonblicksbilder, utvald information eller vinklade historier. Vi får sällan hela bilden av något, men tror ofta att vi ser hela sanningen.”

Bild 2:
“Jag får en del frågor om vad som egentligen hände i vår separation. Jag vill återigen påminna om att du inte har någon som helst aning om vad en person gått igenom förrän du gått i hennes skor. Du har ingen aning om vad som hänt bakom stängda dörrar i någon annans privatliv och det är fruktansvärt dumt att tro att man som utomstående kan få hela bilden utan att ha all information kring en privat situation.”

Bild 3:
“Det är tragiskt att en splittrad familj med ett litet barn blir föremål för spekulationer och rykten. Vi är mer vuxna än så. Jag har valt att inte kommentera vissa saker för att jag värnar om ett privatliv i ett sammanhang där det finns barn.

Mitt fokus är att läka från ett enormt mörkt år, bygga upp mitt liv igen och lita på att ni kloka, rationella människor där ute förstår att man inte kan veta hela bilden av något utan att ha alla fakta. ❤️

Igår skrev jag ett inlägg om Johanna Bladh och den dom och de rykten som cirkulerar, och nu har Johanna valt att kommentera det hela – om än en smula kryptiskt. 

Kanske är jag bara en dum och godtrogen person som fått sina brallor avlurade, men som någon som levt i en våldsam och destruktiv relation så backar jag hellre en kvinna för mycket än en för lite. Går jag i en fälla, samma fälla som jag klampat in i tidigare där jag vägrat tro att en kvinna kan ljuga om sånt här. Ta Isabellas ”hotlapp” exempelvis. Jag vägrade tro att hon iscensatte ett hot mot sig själv som en rökridå när jag avslöjade hennes statistiklögn, jag trodde helt enkelt inte att någon var kapabel till det och tog därför avstånd från det å det grövsta. Jag hade fel, men vill inte låta det diktera villkoren för resten av kvinnorna jag skriver om här inne. Och även utanför.
Kanske borde jag bli mer cynisk, kanske är det en svaghet hos mig, men jag kan helt enkelt inte vända ryggen åt en potentiellt utsatt kvinna, oavsett om det gäller en hotlapp eller en destruktiv relation – innan motsatsen bevisats, som i Isabellas fall.

Ni är några stycken som undrar över en viss profil som fick bli lite av en frontfigur för #metoo och som jag en gång i tiden backade på liknande vis och varför jag inte tillåter kommentarer om henne och svaret är enkelt. Hon är inte välkommen här inne, och det sista jag vill är att ha henne i mitt kommentarsfält. Hon har sina egna plattformar att göra vad hon vill med. Tack för att ni respekterar det.