Det var inte riktigt så här jag tänkt knyta ihop säcken för bloggen och podden, men ibland blir det varken som man tänkt eller planerat. Hoppas ni haft en fin jul, vad ni än hittat på!
Jag har knappt tittat på min telefon den senaste veckan och är mest bara lycklig över att ha kunnat få vara hemma och fira jul med min familj, för det var faktiskt inte helt säkert där ett tag. 

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Av den anledningen vet jag faktiskt inte vad någon av våra kära influencers sysslat med under julen, så jag tänkte uppmärksamma Johanna Bladh och det julfirande som hon bjöd in till efter att hon postat att hon skulle fira jul utan sin dotter i år. 
Hon bestämde sig för att bjuda in andra ensamma kvinnor och det blev hela 20 stycken som möttes upp på Elite Hotel som bjöd alla på middag.
Det verkar ha varit en riktigt lyckad tillställning och jag tycker det var fantastiskt fint gjort både av Elite, och alla andra företag som kontaktade Johanna och frågade om de kunde få skicka julklappar till alla deltagare.
Nu kliar det faktiskt lite i mina fingrar efter att inte gjort annat än publicerat Öppna Spår och jag ser fram emot att börja jobba lite igen.

Om det finns saker som skett under veckan som gått, som ni skulle vilja att jag postar inlägg om, skriv en kommentar om det. 😊

Visa det här inlägget på Instagram

Visa det här inlägget på Instagram

Jag har en fantastisk familj som välkomnar mig med öppna armar men det känns typ VÄRRE att sitta där och bli påmind om allt ”vanligt” julfirande.
För inget är som vanligt i år.

När jag skrev om detta blev jag överröst – ni är sååå många som inte heller har någon att fira med.
Jag kände att jag måste göra något!!!! // Johanna Bladh

Häromdagen postade Johanna Bladh en tårfylld video om hur hon inte kommer fira jul med sin dotter i år och därför inte vill fira jul med resten av sin familj då det skulle påminna henne om avsaknaden av sin dotter.
Istället har hon dragit ihop ett firande på Elite Hotell dit man kan anmäla sig, först till kvarn och hotellet bjuder på trerätters middag.

För mig låter det helt galet att hellre vilja fira med ett gäng främlingar, snarare än med min familj, men så har jag heller inga barn.
Kanske påverkar det på fler vis än jag kan sätta mig in i?
Hur ser du på saken?
Om firandet inte blev precis som du önskat, hade du hellre då inte firat jul alls med din familj?

Igår skrev jag ett inlägg om hur Dante Lindhe från Hov-1 och Elli Da Silva från bland annat Playmakers väntar barn ihop, och om den lilla minihärva som omgärdar nyheten.
Anledningen till att jag kallar det för en minihärva grundar sig i två saker primärt:
1. Dante har en 1,5 åring tillsammans med sitt ex Steffi och hennes bror antydde – inte så subtilt – att dessa två relationer och graviditeter överlappar, och
2. Att Paow var den som avslöjade graviditeten innan de blivande föräldrarna själva gjort det.

Nu har Johanna Bladh tagit till Instastory för att ge sin syn på saken, där hon ställer frågan om huruvida kommentarsfältet hade fyllts av samma mängd gratulationer om det varit en kvinnlig artist som outat att hon gått vidare med en ny familj, så snabbt som Dante gjort. 
Vad tror ni? Jag tror att en kvinnlig artist hade kölhalats offentligt – överallt och ingenstans om hon gjort samma sak. Herregud, mammor och pappor mäts väl nästan aldrig med samma måttstock, så varför skulle de göra det här?
Det här känns väl som ett typiskt manligt frikort som samhället så frikostigt delar ut, eller är jag ute och cyklar helt?

Visa det här inlägget på Instagram

Johanna Bladh sätter fingret på något som fortfarande – år 2025 – borde vara självklart men som uppenbarligen inte är det: skulden för en havererad relation landar fortfarande alltför ofta på kvinnans axlar.

Det är som att kvinnor förväntas kunna bära, rädda och reparera allt. Oavsett. Relationen, hemmet, barnen, mannen, och när det inte går – när eller om hon faktiskt väljer att lämna –  så får hon bära skammen och skulden, som om ansvaret alltid är hennes, oavsett vad som hänt.

Men nej:
Nej, alla relationer går inte att rädda i parterapi.
Nej, att lämna en dålig relation är inte egoism – det är att välja barnens bästa.
Nej, det är inte kvinnors ansvar om en man visar sig vara en dålig partner eller pappa.

Att påstå något annat är inget annat än en unken kvinnosyn, maskerad som ”goda råd” som landat i Johannas kommentarsfält. Det är ett sätt att hålla kvinnor på plats, att säga: du får skylla dig själv, och inte sällan kommer dessa pekpinnande kommentarer från andra kvinnor, kvinnor som uppenbart gjort ett SÅ mycket bättre val av pappa till sitt barn. Till han inte är det längre.
Ingen tror väl att mannen man väljer att skaffa barn med ska visa sig vara en riktigt kloakråtta, på samma sätt som ingen gifter sig med tror att man kommer skilja sig – och trots det händer det hela tiden.

Men vi är väl ändå förbi den tiden, eller borde vara det i alla fall?
För sanningen är att ingen kvinna ”väljer” en dålig pappa till sitt barn, men många kvinnor tvingas välja mellan att stanna i en dålig relation – eller att lämna för att skydda både sig själva och sitt/sina barn.

Och att skuldbelägga det valet, i stället för att applådera styrkan i det är inte bara förlegat, det är ovärdigt.
Ungefär lika ovärdigt som elallergi, if you know what I mean?