Jag älskar mina barn. Men den kärleken har ingenting att göra med min känsla av ensamhet.
Jag ger de mitt allt, med det jag är kapabel till. Men jag saknar någon som ger samma sak till mig. Tårarna rinner när jag skriver detta.
[…]Men nu längtar jag. Jag längtar efter en famn. Efter någon som ser mig. Efter sällskap som förstår min situation och som uppskattar att umgås med mig trots att mina barn tar min största tid av dygnet.
[…]Och till dig som får en klump i magen av att läsa detta. Jag skriver det just därför. För att du ska förstå att du är långt ifrån ensam. Alla har vi vårt att kämpa med. Kärlek ❤️// Sanna Bråding
Sanna Bråding har skrivit ett öppet och ärligt inlägg om ensamhet och om längtan efter någon att inte behöva vara stark inför.
Jag har inte så mycket att säga om hennes inlägg egentligen, men tyckte det var så fint.
Jag ville dela det eftersom det kanske finns någon här som behöver läsa det här idag?
