Visa det här inlägget på Instagram

Året var 1991 och tidningen Vanity Fair beslut sig för att ha en naken och gravid Demi Moore på omslaget.
Hon var i sjunde månaden och i magen låg mellandottern Scout.
Den här typen av banbrytande omslag hade aldrig gjorts tidigare, och det är intressant att ha i åtanke, med tanke på de mängder av kända gravida kvinnor poserat nakna på omslag sedan dess.
Det som då räknades som en ”nakenchock” i halvkonservativa USA är nu för tiden standardmaterial att lägga ut på sociala medier för den som önskar.

Visa det här inlägget på Instagram

Ta det här fotot på Ida Warg, där hon poserar på ungefär samma sätt som Demi Moore gjorde på sitt omslag. 
Det var det första jag tänkte på när jag  såg Idas inlägg – att det påminde om det här 30 år gamla omslaget.
Det är liksom ingen som ens höjer på ögonbrynet länge av den här typen av bilder, utan man kan ta dem själv i spegeln med mobilen.

Tiderna ändras och sensation blir standard.
Det händer hela tiden, även nu. Margaux Dietz var först ut med att filma sin förlossning och publicera på Youtube, och efter henne så är det nästan lite konstigt om en influencer inte gör det.
Sensation blir standard.

Anledningen till att jag tycker att bilder som den Ida publicerade är så vackra, samtidigt som jag ställde mig frågande till stagade gravidbilder i stora klänningar som fladdrar i vinden likt Carola i Melodifestivalen, ute på ett fält med ett gigantiskt blomsterarrangemang på huvudet, samtidigt som gärna den blivande pappan tår på knä och kysser den gravida kvinnans mage eller formar ett hjärta med händerna över den, är för att hennes bild är naturlig. Avslappnad. Utan krusiduller. Den bara ”är”.

Förlåt på förhand till alla er som ilsknade till av mitt förra inlägg om saken. 
Vill man ta sådana här stageade bilder så ska man ju självklart göra det, och vad jag har för åsikt om saken är ju irrelevant och ingenting annat än en ”moo point”.
Folk har åsikter om allt mellan himmel och jord mest hela tiden, och det får man ju ha, men det betyder inte att man måste bry sig, eller hur?

Visa det här inlägget på Instagram

Förlåt en kvinna som aldrig varit gravid, men man har alltså ”doft-cravings” som gravid?
Det visste inte jag.
Jag vet att man kan bli känslig mot vissa lukter – typ Rachel Green och tonfiskmackan – och att man inte tål dem, men det går alltså även åt andra hållet?
Vad spännande!
Jag undrar vad det är i den gravida kroppen som avgör vilka cravings man får?
Det kan ju knappast vara en överlevarinstinkt då det nog inte är helt hälsosamt att, som gravid, hänga på en mack dagarna i ända och sniffa bensinångor från omufflade tankhandtag.

Jag har en doft-craving som inte har någonting med graviditeter att göra, utan som jag haft sedan jag var liten.
Aceton. Gripens vita flaska med röd etikett.
Mamma använde den till att ta bort nagellack när jag var liten och jag försökte alltså sno åt mig en tuss att sniffa på, vilket jag aldrig fick.

Nu är jag däremot vuxen och kan sniffa hur mycket Gripens jag vill, men inser att det nog heller inte är så bra i det långa loppet.
Jag får helt enkelt slentrian-sniffa i förbi-farten när det är dags att måla om naglarna igen.

Har ni några doft-cravings? 
Rent generellt eller specifikt när ni var gravida?

Visa det här inlägget på Instagram

Ida Warg har delat det här inlägget – från Dr Diamantis – på sin story.
Enligt det så är det vårt eget fel, om vi drabbas av psykisk ohälsa, så som depression.
Det är  alltså vår livsstil som orsakar psykisk ohälsa, då den är pro inflammatorisk, och ändrar vi bara på den så har vi de bästa förutsättningar att bli kvitt vår psykiska ohälsa.

Absolut att fysisk aktivitet, andningsövningar och bra kost kan vara bra för en deprimerad människa – jag har själv varit en –  det säger jag ingenting om, men om det alena kunde bota depression så hade väl det föreslagits av ALLA läkare? Eller tänker man att det hela är en konspiration av läkemedelsföretagen?

Jag tycker det absolut mest problematiska i det här inlägget som Ida Warg både delat och gillat, är sättet det skuldbelägger människor med psykisk ohälsa. Att det är deras fel att de mår dåligt och att en förändring av livsstilen är att föredra framför medicinering och behandling.

Det som fungerat för mig är kombinationen av psykofarmaka, samtalsterapi och en förändrad livsstil, samtidigt som jag vet att ett skuldbeläggande om att depressionen är mitt eget fel hade haft en direkt motsatt effekt, som bara hade fått mitt mörker att växa sig större.

Jag tycker att det är extremt oansvarigt av Ida att dela den här typen av inlägg med tanke på hur lång tid det tagit att få bort stigmat kring psykisk ohälsa. 
Det här inlägget av Dr Diamantis påminner mig om Viktor Frisks bagatelliserande inlägg om Bipolär sjukdom, där han bland annat skrev att man kan kontrollera sin diagnos genom att helt enkelt bestämma sig för att inte må dåligt i mer än 12 timmar, eller genom att ha en hobby.

Tack för tips!