I veckans avsnitt avslöjar Ida Warg att hon avskyr människor som håller på med käpphästar med ungefär samma passion som Nadia känner för högljudda telefonpratare på tunnelbanan och jag kan bara instämma – även här.
Dock pratar Ida om att hennes barn aldrig ska få hålla på med käpphästar, men det ser jag mer som lek, en av barns alla lekar där fantasin är det enda som sätter stopp.
När jag var liten lekte vi att våra cyklar var hästar, i brist på levande hästar eller tyghästar med en träpinne uppkörd i röven men det var också på den nivån det höll sig.
Ida säger att det inte finns någonting som hon hatar mer, samtidigt som Alexandra kompletterar med att hon tycker att det är SÅ töntigt.
Ida frågar hur man som förälder kan låta sitt barn tävla i käpphästridning, medan Alexandra säger att det är samma ”vibe” som när äldre människor går runt med kanin i koppel.
Det tycker dock Ida är bättre, då det i alla fall är en levande kanin men Alexandra håller inte med och ställer frågan:
Om du ser Bengt-Göran 43 gå runt med en kanin på koppel, vad tänker du då?
Alexandra tänker ”lönnmördare”.
Men nog är det väl ändå en viss skillnad på barn som springer runt på gården med en käpphäst, och barn som av sina föräldrar lastas in i bilen, körs land och rike runt och förväntas prestera på regelrätta hoppbanor, med både nummerlapp och och domare.
Och då har vi inte ens kommit in på faktiska vuxna som tävlar i käpphästhoppning, och när vi ändå är inne på ämnet – är det någonting man kan använda sitt friskvårdsbidrag till? Ja, inte till en psykolog som Ida föreslår, utan till själva käpphästeriet. Du springer ju trots allt runt med käpphästen mellan benen och samlar steg i telefonen. Borde det tekniskt sett då inte falla in i samma kategori som typ ”gåstavar”?
Konditionsträning som konditionsträning?
Eller?
