Hugo & Paulas:

Smset som Hugo & Paula kommer skicka ut.

I Spanien var vänner hos oss som ville hälsa på våra barn på det sättet, och dom ryggade tillbaka. Där och då har jag inte mage att säga ”Ni behöver inte” utan att puttade lite på Mollys rygg och frågade om hon inte kunde hälsa på det traditionella sättet.

Våra mor och farföräldrar söker mycket kontakt med våra barn. Tydligen så visade en studie att barn som har god till sina mor och farföräldrar tenderar att bli trygga. Att kontakten och samspelet med andra än föräldrarna visar på att barn i tidig ålder blir bekväma och vågar skapa förtroende för andra vuxna människor. Jag tror att det stämmer, it makes sense. Dom förstår inte medvetenheten kring tänket att barnet faktiskt måste få bestämma själv, när hen vill ha närkontakt i form av en kram eller gos. Så till nästa stora familjetillställning kommer jag att skicka ut ett sms.//Paula

Jag tycker det är en fantastisk idé att liksom ”förvarna” släkten för att om barnet säger nej så är det nej.
På så sätt slipper det bli en lite märklig stämning, släkten slipper bli snarstuckna och det blir lättare för Hugo & Paula att stå på sig.
Det är även betydligt mindre uppseendeväckande än att ha en tisha på ungarna som det står ”Stopp! Min kropp!” på. 🙂

Hur gör ni med kramar och så med era barn eller barn ni möter?
Jag har verkligen börjat respektera att Lilla Palt och min andra gudson L inte alltid vill kramas med mig när jag ska åka. L brukar bli ledsen för att jag ska åka och inte vilja säga hej då alls och då tänker jag ju liksom inte tvinga mig på honom och jag tror att det är lite samma sak med Lilla Palt. Dock möter han mig alltid med öppna armar när vi ses så jag går inte helt kärlekstörstande ur mötet. 😉

Hugo/Paula:

”Molly är försvunnen”. Vi ropade, letade, bad om hjälp från personalen på vattenlandet, föräldrar hjälpte till, vi hade dialog med informationen. Vår diamant, vår finaste skatt, vårt hjärta var borta. I 15 minuter målade jag upp bilder.
Usch vad jag grät. Allt jag ville var att ha henne i min famn och känna att hon är i trygghet. Det gjorde ont i mig att veta att hon var ensam, rädd och ledsen. Molly fick hjälp, hon blev tagen till informationen och dom skulle precis ropa ut hennes namn när Hugo kom dit. Gråtandes tog han emot henne och det vart kramkalas.

Molly ville inte följa med upp ur lekpoolen. Hugo ville att hon skulle med till våra platser. ”Nu går jag” och så vände han ryggen en sekund. En sekund. Den sekunden såg Molly som lek. Hon stack, Hugo blev kvar och så tappades hon bort. Det går så fruktansvärt fort och vi som alltid är med just för att båda våra barn är så himla orädda av sig.//Paula

En förälders värsta mardröm? Ja, så kanske man kan kalla det som hände Hugo och Paula igår. Deras äldsta dotter kom bort sig på vattenlandet och var saknad i en hel kvart.
Som tur väl gick allting bra och Molly återfanns oskadd men fy vilken skräck.
Jag får typ panik när Tjocka Hetsätarkatten försöker utöka sitt revir till granngården och tappar bort sig själv så jag får gå och hämta honom, det jävla spånet.

Vad är bästa sättet att skydda sina barn från att komma bort? Sele?
Det har man ofta på barnen i ….wait for it…USA!!!!
Löplina? GPS? Kan man chippa dem som en katt? Silvertejpa fast dem på ryggen?