Hannalicious/Moa Mattson:
De blonderade bloggklonerna har nu lämnat poserandet i skidbacken och står återigen på fast mark i Stockholm, trots att de verkar göra sitt bästa för att få den att gunga i form av porlande drycker.
Hannalicious ägnar ett helt inlägg åt att komma med tips och råd för att bli av med bakisångesten, något som verkar drabba henne och hennes vänner så gott som varje helg – i alla fall är det så jag tolkar hennes inlägg.
Och några av er har kanske varit ute i helgen. Därför tänkte jag vad passar bättre än en liten bakisångest-guide för hur ni ska bota er bakfylla oavsett om du har kemisk bakisångest eller ångest för att du faktiskt gjort bort dig BIG TIME.
[…] Det blir bättre med tiden. Jag lovar. Man tror inte det för en sekund. Har haft bakisångest som hållt i sig i flera dagar. Men efter ett tag så kommer man faktiskt med insikten om att herregud, så farligt var det inte. Livet går vidare. Nu får jag börja om på ny kula. Göra om och göra rätt. Alla gör bort sig och det här är helt bortglömt om några veckor.//Hannalicious
Det är möjligt att jag läser in på tok för mycket i hennes inlägg – kanske för att jag själv nyligen fattat beslutet att leva ett nyktert liv utan alkohol och kanske har känselspröten lite extra utfällda – men om man mår så här dåligt av att dricka alkohol att man har ångest i flera dagar efter, borde det inte ringa i alla fall en liten varningsklocka någonstans där inne? Den varningsklockan hörde nämligen jag och den är en del av varför jag valt bort alkohol ur mitt liv.
Och om man så till den milda grad tappar omdömet när man druckit alkohol att man behöver flera veckor på sig för att sluta må dåligt över det – borde man inte då fundera på om det kanske är mängden alkohol som är problemet, snarare än att försöka lindra de skadeverkningar och den ångest som man vaknar upp med?
Det här är två av Hannas tips för att lindra ångesten:
Radera samtalslistor, skickade sms och kolla inte kontot. Har man skickat pinsamma fyllesms eller ringt personer man inte borde ringa på fyllan känns det oftast bättre att leva i ovisshet än att älta fram och tillbaka varför man skrev som man skrev, ringde den och den personen och så vidare. Och sen kan det också vara skönt att inte titta på hur mycket man gjorde av med utan istället bara tänka ”Okej, jag lagar mat hemma hela veckan och så går jag istället för att åka taxi”.
Tänk: Vad gör det här om en månad, ett halvår eller två år? Och just för stunden hjälper det inte alls men när man väl accepterat att man tyvärr måste leva med vad man har gjort så känns det lite bättre.
Tappar hon och hennes vänner helt verklighetsförankringen när de dricker alkohol?
De vet inte vilka de sms’at med? Inte vilka de ringt? Har ingen aning om ifall de länsat sina bankkonton eller gjort bort sig så till den milda grad att det kommer ta månader och år att komma över?
Är det här ett normalt sätt att festa på?
Känner ni igen er i det?
Och all den här ångesten Hanna beskriver?
Känns den rimlig?
Är det priset man får betala för att festa loss som en riktig influencer?
Alla gör bort sig någon gång på fyllan – så klart – men det här verkar ju vara någonting som verkar hända dem varje helg och som är satt i system.
De fokuserar med andra ord mer på att linda ångesten på alla tänkbara sett, istället för att försöka undvika att ens få den från första början.
Men…det finns väl ingen ångest som en nyinköpt Chanelväska inte kan lindra, eller?
