Visa det här inlägget på Instagram

Igår postade jag frågan ”Vad är målgruppen för dessa kläder?” på Instagram Story och var helt seriös med den.
Dessa kläder ser mer än opraktiska ut, och kan för mitt liv inte förstå att den här typen av haute couture-kläder har tillräckligt många kunder för att motivera kollektion på kollektion på kollektion, med någon är det uppenbart.
Dock kan jag inte dra mig till minnes att jag någonsin sett någon annan än Hannas influencerpolare bära dessa kläder och de lär ju inte betalat en spänn för dessa plagg, så vilka är kunderna?

I skrivande stund har det kommit in ETT svar från en av mina läsare som säger sig vara målgruppen för Hanns plagg, medan resten ställer sig lika frågande till kollektionen som jag gör.
Det har låtit så här:

Tillägg: Jag hade först tänkt skriva att det inte finns tillräckligt många röda mattor i Sverige för att kunna visa upp den här typen av kläder på, eftersom de känns som mer haute couture, och jag hade nog rätt i det. Jag fick nämligen in en kommentar om att dessa kläder visas upp på internationella röda mattor utomlands. Men det kan vi konstatera att jag inte är målgruppen.

Jag är normalt sett inget fan av Hanna Schönberg – hennes content och de signaler det sänder ut lämnar mig ofta mer trött och förbannad än inspirerad.
Men, som jag skrivit om tidigare, är hon faktiskt typ den enda ”kläddesignern” bland sina influencerkollegor som på riktigt visar upp processen bakom plaggen. Alltså inte bara en färdig kollektion där deras ”designinsats” består i att peka på en skiss, välja mellan ”beige eller beige” och sedan skriva en lång caption om hur ”drömmen alltid varit att skapa mode”.

Hanna visar åtminstone moodboards, tygprover, kladdiga anteckningar och ett faktiskt arbete bakom kulisserna. Jag har skrivit om det här och här tidigare.
Så nej, jag är fortfarande inte hennes största fan – men jag kan ge cred där cred faktiskt är befogat. I en bransch där ”design” allt för ofta betyder att välja Pantone-nyans på en redan existerande hoodie, så är det uppfriskande att se någon som åtminstone försöker göra jobbet.

Med tanke på det som det här inlägget handlar om så är det väl en smula uppseendeväckande ändå att Hanna Schönberg gillar en ”pro ana-kommentar” som hon fått på ett av sina Instagraminlägg?
Tar hon det som en komplimang månne? Galet! Skrämmande! Farligt!

Tack för tips!

TRIGGER WARNING – PRO ANAINNEHÅLL!

När blev det trendigt igen att se ut som att man inte mår bra?

Hanna Schönberg är en av Sveriges mest framgångsrika influencers.
Hon har jobbat med några av världens största varumärken, har ett starkt personligt varumärke och är en stilikon för tiotusentals unga tjejer. Just därför blir det både smärtsamt och farligt när hennes kropp i dag ser ut som ett levande ideal från början av 2000-talet – där revben, benknotor och insjunkna ögon ses som ”aesthetic”, alltså det som idag kan kallas för ”rib cage bragging”

För några år sedan var Hanna en frisk, normalstor ung kvinna – fortfarande modeintresserad, fortfarande stylad, fortfarande lika relevant. Men i takt med att hennes kropp blivit allt smalare har också kameravinklarna ändrats: fokus på bröstkorgar som sticker fram genom transparenta tyger, kläder som glider av ett axelparti som inte längre har muskler att bära dem, lår som nästan försvinner i bild.
Och nej – det här handlar inte om att kommentera någons kropp. Det handlar om – för första och sista gången – ansvar.
För när någon med hennes inflytande väljer att gång på gång lyfta fram sin extremt smala kropp i bild – ofta helt utan kontext eller med någon form av reflektion – blir det ett budskap. Ett visuellt ideal. Något att jämföra sig med.

Och det är inte vem som helst som tittar. Det är 14-åriga tjejer som fortfarande inte har byggt en trygg självkänsla. Det är tonåringar som redan kämpar med mat, kropp, hunger och hat. Det är unga kvinnor som tror att lycka, pengar och kärlek finns i kläderna, livet och kroppen som visas upp.
När det enda som syns är ett liv där man glider runt i designerväskor och fashion weeks – men kroppen ser ut som om den inte får i sig näring – vad är det vi säger då? Att framgång kräver självförnekelse? Att det är värt att svälta sig för att få plats i det där livet?

Det är så tyst. Så kliniskt. Så vackert paketerat. Och just därför så mycket farligare.
Vi måste våga prata om det här, även när det gäller influencers som anses vara ”för snygga”, ”för lyckade” eller ”för coola” för att kritiseras.
Det är inte att shama någon – det är att säga ifrån när tusentals unga riskerar att gå samma väg.

För det börjar inte med att någon slutar äta.
Det börjar med att någon glorifierar ett benrangel på bild – och kallar det för inspiration.