Hur pratar man egentligen med barn om skönhetsoperationer? Eller fillers? Och botox?
Gabriella Joss har svarat på en kommentar om saken, där hon berättar om hur hon pratat med sina barn.
Vad säger man? Behöver man säga så mycket? Bör man uppmärksamma saken och sitta ner och prata, eller ska man låtsas som det regnar?
Bör man behandla det på samma sätt som en ny frisyr eller hårfärg?
”Jag tycker det är snyggare så här…” typ och sedan inget mer?

Jag har faktiskt ingen aning och har heller aldrig varit i en liknande situation, så jag kan varken säga bu eller bä här. 
(Ja, stoppa pressarna – ett ämne där Bloggbevakning varken har pekpinnar eller rekommendationer. att strössla omkring sig ) 🙂

På den här sidan så diskuteras just det här – om hur man pratar med barn om skönhetsoperationer, närmare bestämt en bröstförstoring. 
Personen som skriver nojar mest över hur hon ska kunna säga till sina döttrar att de ska vara nöjda med sig själva om mamman själv opererat sig för att hon inte var nöjd med sina bröst. 
Den där ÄR väl det svåraste att förhålla sig till. Jag tycker att vuxna människor får göra vad de vill med sina egna kroppar, samtidigt som jag önskar att fler var nöjda med sig själva, precis som de är och utan att behöva plastikkirurgi eller liknande.
En något ambivalent situation alltså.

Hur tänker ni om det här?

Har inte en enda bild på mig själv från den dagen för såg ut som åtta svåra år och hade gråtit hela förmiddagen. Jason har i perioder nu på slutet varit väldigt arg på mig och han har alltid som ni vet varit världens ”snällaste” barn. Han har alltid gått att kompromissa med, aldrig sagt elaka saker, aldrig slagits, alltid varit så rar och fin.. Men sedan jag för första gången introducerade en kille så har det varit en stor omställning och det har också hänt saker i hans pappas liv som gör att det nog bara är mycket för honom på en gång.

Pratade om det med F och han kommer såklart att vänja sig men det är jobbigt när man inte känner igen sitt barn för en förmiddag. Skulle egentligen fira midsommar med ett större sällskap, massor av barn osv.. Men ringde Tove och grät ögonen ur mig och hon sa bara ”kom till oss” direkt. Och det gjorde jag. Allt blev bra på en gång och det var genast bara glada miner. Det jobbiga var som bortblåst. // GabJoss

Gabriella Joss skriver på sin blogg om hur utåtagerande hennes äldsta barn blivit efter att hon introducerade sin nya kille för dem och även lät honom flytta in. 
Som bonusförälder själv så blir jag inte ett dugg förvånad, jag skulle snarare säga att det vore konstigt om allt gick helt friktionsfritt.
Det kommer in en person som får massor av uppmärksamhet från mamman, någon som barnen med största sannolikhet vill ha för sig själva.

Just därför är det så himla viktigt att gå varligt fram och inte skynda på några sådana stora beslut.
Eftersom Gabriella hållit sitt förhållande hemligt så har jag ingen aning om hur länge de varit tillsammans, eller hur själv infasningen av killen i barnens liv, och även hem gått till, utan jag talar mest av egen erfarenhet.
Hur jag och M resonerade när vi träffades och han redan hade barn.
Barnens behov måste alltid komma först, oavsett hur nykär man än är.

Hur har ni gjort med introduktionen av nya partners eller i egenskap av bonusförälder?
Har ni några tips, ”do’s and don’ts”?

Visa det här inlägget på Instagram

Hörrni.. Jag har ju varit rätt off på slutet och det har ni kanske märkt. Ska vara ärlig med er och skriva att det är för att jag verkligen är inne i en liten bubbla och svävar på rosa moln.

Jag har blivit kärast i världen och det kom så himla plötsligt när jag verkligen minst anade eller förväntade mig det. Jag hade tagit bort tinder (inte för att jag var så aktiv där men ändå) och jag och min ”kille” som jag har haft sedan strax efter separationen hade slutat ses och var rätt eniga om att det var dags att gå vidare.

Jag hade bestämt mig för att jag skulle vara själv nu och bara satsa på mig själv.
Att jag verkligen inte skulle lägga en enda sekund på något som har med kärlek eller killar att göra över huvud taget.
Ni förstår inte ens hur hårt jag hade bestämt mig. Och det kändes så skönt.

Men ja.. Plötsligt så kom bara rätt person in i mitt liv, helt från ingenstans. Och plötsligt blev jag pirrig, glad, full av kärlek och trygg. Det har gått så fort också men är det rätt så är det lätt. Det stämmer verkligen. // Gabriella Joss

För att inte läsarna ska tro att Gabriella Joss tröttnat på sina sociala medier, så avslöjar hon nu anledningen till att hon känts off den senaste tiden och varför uppdateringarna kan ha varit kassa och tråkiga.
Hon är kär, och det vet vi ju alla som någon gång varit kär, hur det är.
Gabriella beskriver det som att hon är inne i en liten bubbla och svävar på rosa moln. Hon beskriver också känslan av att bli kär som vuxen, och hur det är en helt annan känsla att bli kär när man är vuxen än när man är tonåring.
Hon och ex-mannen Fjodor träffades ju i tonåren och gifte sig, två månader efter att Gabriella fyllt 18, så jag förstår att känslan måste vara en annan.
Det kan givetvis skilja sig från person till person, men hur många av er visste vad ni ville i livet när ni var 18?
Inte jag. Jag visste egentligen ingenting om vad kärlek egentligen var, utan det var mer tonårsförälskelser på sin höjd.
Herregud…
Tänk om jag hade gift mig med den killen jag var kär i när jag var 18?
Vilken jäkla härdsmälta! ?

Man lever och man lär helt enkelt, men gött med lite fjärilar i magen där uppe i Umeå!

Den 29 mars piercade Gabriella Joss näsan, och på ett nyare inlägg om hur den blivit infekterad så ramlade det in en kommentar om huruvida man kan vara mäklare och samtidigt vara piercade och/eller tatuerad.. 
Väldigt spännande att höra vad ni tänker, då vi här hemma faktiskt haft en liknande diskussion alldeles nyligen.
Om en mäklare inte ”får” vara tatuerad så ligger väl i så fall Samir Badran riktigt dåligt till, eller är det här månne någonting som bara gäller för kvinnliga mäklare?

Skulle ni ha lägre förtroende för en tatuerad/piercad mäklare – oavsett kön – eller är det helt ovidkommande för er?